Efter tre månaders förhandlingar kom till slut regeringen och Alliansen överens om att höja försvarsanslagen med 10,2 miljarder för 2016—2020. Alla verkar nöjda. Miljöpartiet visar att man kan ta ansvar för Sverige även i försvarsfrågor, Socialdemokraterna att man håller budgeten i strama tyglar med sina 6 miljarder som utgångsbud, och Alliansen att man är beredd att avstå från andra ekonomiska satsningar för försvaret skull. Extra nöjd kanske Jan Björklund känner sig genom att ha lämnat förhandlingarna i missnöje och på så vis fått medial uppmärksamhet både för Folkpartiet och för honom personligen för att kväsa rösterna om hans avgång. Mest nöjd av alla är väl ägarna av svensk försvarsindustri.

I och med att Ryssland sorgligt nog börjat rusta militärt växer på nytt rysskräcken i Sverige, eller som Dagens Nyheter skrev i en ledare: ”Försvarsvänner har stor nytta av den ryske presidenten”. (18/4) Putin har försökt att stärka den sargade ryska självkänslan efter Ukrainas vägval västerut och receptet har varit högstämd nationalism och rysk-ortodox kristendomstolkning i en obehaglig mix. Annekteringen av Krim handlade därför inte främst om att skydda rysk befolkning (och en rysk flottbas) utan att värna den heliga staden Chernosesos på sydvästra Krim där fursten Vladimir enligt legenden döptes till ortodox tro på 900-talet. I alla fall enligt senaste rysk historieskrivning.

Någon som skildrar denna komplicerade ryska identitet är filmaren Andrey Zyagintsev vars film Leviathan visats under våren på de svenska biograferna. Filmen skildrar hur en rysk familj försöker göra motstånd mot en korrumperad borgmästare, men misslyckas eftersom borgmästaren både har kriminella gäng, polisen och den rysk-orto-doxa kyrkan på sin sida. Filmens titel anspelar på Bibelns berättelse om sjöodjuret Leviatan som finns någonstans i djupet och överallt skapar kaos. Ett liknande kaos tycks finnas i dagens ryska samhälle och i filmen återges en predikan av en biskop i den ortodoxa kyrkan som på många sätt är en förtäckt blandning mellan bibelcitat och nationalism, faktiskt liknande den som präglade statskyrkosystemet i Sverige och som orsakade frikyrklighetens framväxt.

Den ryska oppositionen har svårt att stå emot dessa nationalistiska strömningar, men vi får inte underskatta dess kraft. År 2012 dömdes tre av medlemmarna i punkgruppen Pussy Riot till fängelse för att ha hädat genom att i en ryskortodox kyrka i Moskva framfört en bön till Maria: Fräls oss från Putin! Rättegången som återges i boken Ord kan krossa betong (2014) visade sig främst bli en teologisk strid. Medlemmarna i punkbandet hade tillåtelse att läsa Bibeln under häktningstiden och därför blev deras försvarstal i rätten en lång rad av hänvisningar till Nya Testamentet för att ifrågasätta sammanflätningen av kristendom och den ryska statens intressen. Nog är det märkligt att som svensk frikyrklig känna frändskap med en rysk punkgrupp, men det är väl dessa och andra insiktsfulla människor som kan vara med att förändra Ryssland inifrån.

Om vi verkligen vill skapa fred och avspänning i förhållande till vår östra granne kanske vi också skulle behöva uttrycka vårt engagemang och stöd för de oppositionella som finns i dagens Ryssland. I mina öron låter det som en mer framgångsrik väg än tio miljarder till svensk försvarsindustri.