För en tid sedan infördes min artikel i Sändaren som fick rubriken ”Hur ska rekryteringen se ut? (Sändaren 41/2018).

Jag inledde med följande fråga: Hur skall Equmeniakyrkan som en gemenskap av församlingar utveckla strukturer och redskap som tjänar hela gemenskapen, också de små församlingarna? Perspektivet hade alltså ett vidare syfte än enbart rekryteringsprocessen, även om jag tog min konkreta utgångspunkt i hur rekrytering av medarbetare går till.

I sitt svar på min artikel skriver Helen Friberg och Linnea Lidskog avslutningsvis (Sändaren 43/2018) :

”En sak är säker: Kallelsen att vara i tjänst för Guds rike lever i hög grad hos såväl medarbetare som församlingar. Den kallelsen blir inte mindre seriös för att man svarar på en annons än genom att svara på ett förslag från en kyrkoledare”

Författarna till svaret på min insändare får ursäkta om jag uppfattar detta som ett mindre seriöst sätt att bemöta det jag skriver i min artikel. Förr är det ett sätt att uttrycka kritik över ett av vår kyrkas tidigare organ som under många år väl tjänat församlingarnas behov av anställda och en omsorg om våra pastorer och diakoner.

Min artikel handlade inte om kallelsen hos våra pastorer utan om i vilken utsträckning vår kyrkas nuvarande organ och former tillgodoser alla församlingars behov av medarbetare. På den frågan ger inte artikeln något annat svar än att konstatera att det är svårt. Det är jag medveten om och jag vill påstå att det var svårt även då vi hade ett församlingsråd som hade en central roll både vid rekrytering och vid omsorg om de anställda.

Men frågan kvarstår: I vår kyrka har vi ett stort antal förhållandevis små församlingar. Enligt en annan insändare i Sändaren kommer alltför många av dessa att under de närmaste åren upphöra att finnas till. En mycket angelägen fråga kan med tanke på det framtidsperspektivet formuleras: Hur skall vi medverka till att fler av dessa församlingar får en nystart och överlever? Tyvärr ger inte svaret på min artikel ett intryck av att man i vår kyrka insett att möjligheten för de mindre församlingarna i vår kyrka att hitta medarbetare är en av de viktigaste förutsättningarna för att motverka en sådan framtidsutveckling. 

För mig kvarstår frågan: Vilket ansvar har vi som samlad gemenskap i Equmeniakyrkan för att tillgodose de mindre församlingarnas behov av medarbetare?

Artikelsvaret ger mig ett påtagligt intryck av resignation och uppgivenhet. Jag tycker mig märka det när man talar om att församlingarna ”har valt att söka och anställa medarbetare efter att ha annonserat… Det har ingen av oss någon makt över. Det är församlingarnas eget val och ansvar”. Det vill säga att som ledare i vår kyrka kan vi ingenting göra eftersom församlingarna valt att anpassa sin rekryteringsprocess till det som gäller i övrigt i vårt samhälle.