I onsdags 28/1 tillkännagav även Folkpartiet att man vill införa tidsbegränsade uppehållstillstånd när flyktingar ansöker om asyl och följer därmed i Kristdemokraternas fotspår. Detta ger mig en klump i magen.
När jag i början av 80-talet som stipendiat kom till Uppsala och efter stipendieåret stannade kvar som doktorand, var det under hela doktorandtiden oklart om jag sedan fick stanna i Sverige där jag snabbt hade slagit rot. Jag kom från Västtyskland, Sverige var inte med i EU och jag kom från ”Långtbortistan” i Invandrarverkets ögon, trots en svenskfödd mormor.
Lyckligtvis ville ASEA (numera ABB) anställa mig efter doktorsexamen, tog på sig pappersskyfflandet och sökte dispens. Jag fick permanent uppehållstillstånd till slut. Men åren av osäkerhet har lämnat djupa spår i själen, fortfarande blir jag så ångestfylld vid radio- eller tv-inslag om utvisningshotade personer att jag lämnar rummet, byter kanal eller stänger av.
Så jag kan verkligen sätta mig in i hur det kommer att kännas att få ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, med tre år av ångest och oro om man får stanna eller ej. Hur ska man då orka etablera sig i landet, lära sig språket, söka jobb och bostad, när oron ständigt gnager?
Alliansen har under den gångna mandatperioden utformat invandringspolitiken tillsammans med Miljöpartiet som ett bra exempel för blocköverskridande samarbete som det behövs mera av framöver. Men hur blir det nu?
LÄGG TILL NY KOMMENTAR