En miljon svenskar bänkade sig i mellandagarna framför Palmedokumentären och påmindes om en tid då det politiska samtalet var ideologiskt. När socialdemokrater drömde om ett klasslöst samhälle och man antog att väljarna röstade solidariskt snarare än efter egen plånbok.

Men den som tror att detta samtal är dött kan med fördel plocka upp Nina Björks under hösten utkomna Lyckliga i alla sina dagar. Den styr, som en recensent uttryckte det, långt till vänster om både socialdemokratiska och vänsterpartistiska ideal.

Björk talar om förlusten av utopier. Att Disney och andra drömfabriker fostrar oss att tänka att våra liv kan vara annorlunda, men aldrig tillåter oss att hoppas på en annorlunda värld. Med Marx vid sin sida riktar hon förödande kritik mot det kapitalistiska samhället. Mot orättvisor och miljöförstöring, givetvis. Men mest uppehåller hon sig kring den dygdetiska frågan: ”Vilka människor formas vi till i detta system?”

Kapitalismens tragedi är att den gör oss till ekonomiska varelser som ständigt kalkylerar. Den lär oss att fråga ”Vad ger detta mig?” och vi kan liksom inte sluta. Snart ställer vi oss den frågan på andra platser än i köpcentrat, exempelvis i vänskapsrelationer och äktenskap.

Björk är uppmärksam på vardagens förmåga att forma oss. För att stå emot detta räcker det inte med privata visioner. Känslor och idéer står sig slätt mot vanor och praktiker. Nya världar måste gestaltas, konkret och materiellt. Björk själv finner utopins embryo i föräldraskapets villkorslösa kärlek. Detta är hennes tempel. Passionerat driver hon ut månglarna från denna heliga plats, det vill säga de som torgför perspektivet att tid med barnen innebär minskade karriärmöjligheter och en förlust av pensionspoäng.

Som kulturkritiker är Björk — och Marx, för den delen — lysande. Men det nya samhälle som de drömmer om kräver en moralisk konsensus som helt enkelt inte föreligger idag. Det finns (som filosofen Alasdair MacIntyre visat) inga utsikter för en gemensam etisk vision baserad på en modern, upplysningsfärgad världsbild.

Politiska utopier som omfattar hela samhället är varken möjliga eller önskvärda i ett modernt, pluralistiskt samhälle.

Men det innebär inte att utopier är omöjliga. Att staten retirerar från visionerandet ger kyrkan välkommet utrymme. Allt för länge har vårt engagemang för en annan värld kanaliserats via politiska partier. Partipolitiken har varit som ett opium som fått oss att drömma mer om en abstrakt idé kallad ”det goda samhället” än om Guds rike.

Församlingen är, eller borde vara, en gemenskap av det slag Björk drömmer om. En plats där livet tas emot som gåva, utan beräkning. En plats där människor uppskattas för annat än sitt ekonomiska värde. En gemenskap som inte talar om fred och kärlek som samhällsvisioner, utan som själv gestaltar det. Detta är visionen av församlingen som realiserad eskatologi, som Guds rike här och nu. En församling som inte har en politisk agenda, utan som är en politik — ett annat sätt att vara i världen. ¶