Sådär ja. Nu diskuteras det överallt. Det som borde diskuterats före valet. Alltså allt det som oroar SD-väljarna. Allt de är rädda för, i ett samhälle som förändras allt snabbare.

I vår tystnad har Sverigedemokraterna blivit riksdagens tredje största parti.

Vi är många som trodde att det aldrig skulle hända.

”Nu är tiden för omprövning och omvändelse”, skriver kyrkoledare Lasse Svensson på sin blogg.

”Vi bör närma oss SD-väljarna utan att närma oss deras politik”, manar statsvetaren Andreas Johansson Heinö.

Så sant. För nog borde man kunnat säga tidigare att integration är svårt, både för dem som ska integreras och för oss andra. Samt konstatera att det inte fungerar så vidare värst i dag.

Att flyktingmottagande är något som vi i Sverige vill, och är stolta över, men att det naturligtvis kostar rätt mycket pengar. Även om det är en investering på lång sikt. 

Jodå, Reinfeldt gjorde ett försök fem i tolv. Men det handlade ju tyvärr mest om pengar. KDU:s ordförande Sara Skyttedal gjorde ett försök hon också, men det fick hennes partikamrater att må illa och hon själv att stämplas som rasist.

Ingen ville prata om att det inte finns bostäder, att det just nu sitter omkring 11 000 nyanlända som väntar på att få någonstans att bo. Att vissa kommuner nästan inte tar emot några flyktingar. Att svenska för invandrare inte tycks lyckas med sin uppgift, att vissa invandrargrupper diskrimineras på arbetsmarknaden.

Sällan diskuterar vi heller att det inte finns så många mötesplatser där gamla och nya svenskar, och mer tillfälliga skyddssökande, kan lära känna varandra.

Kyrkoledare Lasse Svensson skriver att det är de lokala församlingarna som är det absolut bästa verktyget för att skapa mötesplatser för en gemensam värdegrund som talar om människors lika värde.

Och just det ska vi göra. Tala om våra egna idéer, leva våra egna idéer och vägar istället för att låta SD sätta agendan för varenda samtal.

För om devisen att all reklam är bra reklam är sann, ja, då är det inget konstigt att SD fullkomligt exploderat. För det finns inte en politiker som inte inlett varje diskussion om världens nöd, om flyktingar, om integration eller om invandring med att markera sitt avstånd till SD, och därefter har man helt enkelt inte kommit längre. Ingen av dessa frågor har kunna diskuteras utan att Jimmie Åkesson varit i centrum för intresset.

Att markera mot SD är bra och nödvändigt, men att samtidigt stämpla de 300 000 som röstat på dem  som rasister, är för enkelt. Problemet är betydligt mer komplicerat än så.

Det är avundsjuka och okunskap. Rädsla och längtan tillbaka till ett folkhem som inte längre finns. Sammantaget leder det till en slags strukturell misstänksamhet mot allt främmande, för att nu uttrycka sig i feministiska termer.

Det är den vi måste komma åt. Men nya mötesplatser och en tydlig politik där alla farhågor får vädras. Nu är tydlighet viktigare än någonsin. ¶