Den här veckan firas Sveriges nationaldag, och den blågula flaggan kommer att vaja stolt runt om i landet. Även Equmeniakyrkan (EK) har en flagga. Bokstavligen. Den går att köpa för 425 kronor på nätet  och har likt svenska flaggan ett kors, men i loggans alla färger.

Detta med en kyrk-flagga kan ha en djup mening. En kristen gemenskap är nämligen en offentlighet vid sidan av andra offentligheter, ett stycke samhälle i samhället, en röst i tiden. Därför ser jag denna flagga som ett utryck för EK:s vilja att vara en mångfärgad, social kropp i det offentliga rummet — ett synligt tecken på Guds rike i Sverige och ut över världen.

Nationaldagar relaterar ofta till självständighet. För Sveriges del till Kalmarunionens definitiva upplösning den 6 juni 1523. Även den världsvida kyrkan har en nationaldag — pingstdagen, som vi nyss firat. Då utgjöts Anden över de församlade lärjungarna så att de blev ett ”nytt folk” (1 Petr 2:9), och de fick Andens gåvor att ”göra alla folk till lärjungar” (Matt 28:18–20).

För att kunna förverkliga detta gudomliga uppdrag måste varje kristen församling kunna se sig — i positiv mening — skild från det samhälle i vilket man är sänd att verka. Bildarsamfunden till EK var frikyrkor som vågade ha en självständig profil i såväl värderingar som sociopolitiskt handlande.

Ordet ”fri” i frikyrka gällde ursprungligen att vara fri från staten. De frikyrkliga strävade efter en radikal religionsfrihet som innebar att stat och religion inte skulle sammanblandas. I den kampen utgjorde tankens och trons frihet logiken. Till tankefrihet hörde för pionjärerna också yttrandefrihet och (för)samlingsfrihet.

Även sedan religionsfrihetslagen började gälla i Sverige 1952, behöver dessa friheter hållas levande och praktiseras. Att vara frikyrklig innebär alltså en fortsatt kritik av nationalstaten. Varje kristen gemenskap tillhör ju en världsvid ”nation”, ett gudsrike, som relativiserar nationella gränser och problematiserar varje stats anspråk på medborgarna.

”Fri” i frikyrka har historiskt sett också betytt frivillig anslutning, vilket fortfarande gäller inom EK och andra frikyrkosamfund. Tillhörigheten till en församling grundas på ett eget beslut att vara med. Ibland har man överdrivit ”personlig tro”, men det balanseras när dopet förstås sakramentalt och som den objektiva vägen in i kyrkan.

”Fri” innebär också att verksamhet och gemenskap bygger på frivilliga gåvor. Första frågan är alltså inte om det finns bidrag, utan om det finns engagemang. Genom frikyrkorna går en gåvoflod utan like, och den återspeglar en annan syn på ekonomi och ägande. En sådan oegennyttig gåvokultur utgör ett revolutionerande bidrag på självupptagenhetens marknad i vår tid.

På nationaldagen 2015 kan EK:s och andra fria kyrkosamfunds folk fira att de är ”frikyrkor”, civila samhällen, som av kärlek till Sverige och dess många folk är fria att vara kyrka.

Så sluta inte använda ordet frikyrka om EK bara för att det under en tid fyllts med negativa laddningar av tok-kristendom. Frikyrklig kan i dag få betyda att vara fri från synen på religion som något privat och istället vara fri till att värna gemenskap och gränsöverskridande.

Låt Equmeniakyrkans flagga vaja stolt vid sidan av svenska flaggan!