I dag prövas de flesta beslut – även inom kyrkan – utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Visionen är att värna Skapelsen och aktivt verka för rättvisa och hållbar utveckling, vilket kräver nya metoder och ett nytt förhållningssätt i det dagliga arbetet.

Slit- och slängkulturen går helt enkelt inte att förena med omsorg om livet, medmänniskan och miljön. Gäller detta alla områden inom Svenska kyrkan, Equmenia och andra trossamfund? 

Musiken är utan tvivel en av kyrkans mest kraftfulla entiteter, men också ett av dess mer svårhanterliga arbetsområden. Historien uppvisar kontinuerlig kamp mellan musiken som egenvärde, rentav sakrament, och den instrumentella användning som reducerar den sakrala musiken till i huvudsak rekvisita och lockvara. Även om det kan vara ett friskhetstecken att genrebredda kyrkomusiken: Vad händer när kyrkan dras med i de allmänna samhällstendenserna av förytligande, kulturpopulism och värderelativisering som så påtagligt marginaliserar djupupplevelse och värnande om långsiktighet och kvalitet?

Borde inte begreppet ”användbarhet” (ibland ställt i motsats till konstnärlig halt) handla mer om hållbarhet och inre styrka än om banalisering och anpassning till kommersiella popularitetskriterier?

Har konstmusiken överhuvudtaget någon plats i den framtida kyrkomusiken, om förvaltandet av tusenåriga traditioner inte ges någon prioritet i skapandet av kyrkohandbok och om det musikaliska nyskapandet begränsas av deviser som ”glatt, enkelt och folkligt”? Vad säger det om musiksynen när en stor frikyrkoförsamling med anrik musiktradition avskaffar sin psalmbok och deklarerar att ”vi är ingen P2-kyrka, vi är Mix Megapol”?

Är den tid förbi då en församling, ett samfund eller ett stift vände sig till en engagerad tonsättare för att beställa ny oratorisk musik, med fullt förtroende för att det nya verket skulle kunna bli en hälsosam utmaning och erbjuda en genomgripande upplevelse för lyssnare och gudstjänstdeltagare, i bästa fall till och med utgöra en revitalisering av musikteologiska föreställningar och en källa till gudsuppenbarelse?

Det finns anledning att utvärdera resultatet av den senaste tidens allt oftare förekommande kompositionstävlingar och ”call for works”, som till viss del håller på att ersätta tonsättarbeställningar när den nya kyrkomusiken ska lockas fram. Vad ligger bakom formuleringar som ”vi söker bruksmusik – inte konstmusik” eller ”nu ska kyrkans mellovinnare röstas fram”? Rör det sig om en medveten strävan bort från musikalisk professionalism? Är tron på det lättlyssnade större än på den musik som vinner i längden? Vilket hållbarhetsperspektiv ligger i botten om den konstfullaste – och många gånger på djupet mest berörande – musiken bortprioriteras till förmån för klämkäcka och svängiga (men i värsta fall snabbt uttjatade) treminuterslåtar?

 Vi anar i det pågående skeendet en olycklig skepticism i olika kyrkliga och frikyrkliga led mot musikens egen inneboende kraft, möjligen därför att den inte riktigt går att styra, men ser också en musikteologisk härdsmälta i annalkande om det som i framtiden kommer att klinga i kyrkovalv och kapell inte längre bär på allvar, djup och mening i sig självt.