Det som skett i Stockholm har format om Sverige. Vi tänker på den omsorg och den värme, som vi svenskar visat genom berg av blommor och manifestationer och genom att öppna för strandsatta. Men det finns också en annan sida av det hemska. Vi låser om oss, som enskilda och som land. Vi tror att vi ska skydda oss med låsta dörrar och låsta gränser. Genom ett vi- och domtänkande.

Mitt i detta så höjs röster i riksdag och regering – nu ska de mest utsatta de som flytt denna terror, som sett ondskan i ansiktet mer än någon av oss. Nu ska de ut. Polis och migrationsverk ska ta hjälp av socialtjänsten att hitta gömda. Nu är det bråttom att få ut alla afghaner som uppskrivits i ålder. Nu ska vi säkra Sverige, Sverige åt svenskarna.

Finns det ingen värme för alla de som kom till Sverige för snart två år sedan? Sätt fotboja på dem så de inte kan gå under jorden och ut med dem.

I veckan mötte jag en kille som är 15 år. Det syns hur väl som helst att han inte är äldre. Han är hashar. Han är uppskriven till 18 och ett halvt år och har fått avslag på sin asylansökan. Han ska ut. Vad har vi att säga. Vad har vi som kyrka att säga!??

En kille står i fönstret på andra våningen, så säger han, ”Min kompis hoppade från tredje våningen i går och dog, men här är inte tillräckligt högt.”

De är bara två exempel på dem jag möter. Jag känner förtvivlan in i märgen nu, vet inte hur vi som möter dem ska orka. Orkar jag gå till kyrkan och höra om att Jesus dog för oss och att vi är Guds barn, men väldigt lite om att ta Kristi kors på och följa honom. Vi möts i värmen men har flyktingen något hos oss att göra? Kristdemokrat/fotboja på flyktingen. Hör vi inte hur fruktansvärt det låter! 

Vågar vi inte ryta, finns det inga profeter i landet, de falska säger att allt står väl till.

Jag ropar! Svara Gud på min bön. Förbarma dig Gud över Sverige!

Detta skrev jag på FB inför påsken. Vad gör vi nu? Alla ska ut, ut! Inget parti nästan står för det jag tror på, och kyrkan är alltför tyst.