Det är vanligt att kristna försvarar dödandet av andra arter med hänvisning till Bibeln. ”Gud har satt människan att härska över djuren! Därmed är frågan avgjord!” Riktigt så enkelt är det emellertid inte.

Bibeln är skriven av människor som levde i ett samhälle som svårligen skulle ha fungerat utan utnyttjande av andra levande varelser. Därför är det inte överraskande att Bibelns gestalter gör just detta: exploaterar olika djurarter för allehanda ändamål. De använder åsnor och kameler som lastdjur. De äter får och fiskar. Av djurens hudar görs vattenbägare, av benen verktyg. Det förvån-ande är att bibelförfattarnas skildring av den ursprungliga skapelsen, Edens lustgård, är en värld där människan inte utnyttjar djuren utan istället härskar över dem som rättfärdiga och goda kungar. Att äta djuren är inte att tänka på. Bibelförfattarna låter Gud förkunna för människorna: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.” Spannmål, aprikoser, oliver, fikon, dadlar, granat-äpplen, nötter, björnbär, vindruvor, frön. Adam och Eva var veganer.

Bibelns skapelseskildring ska inte läsas som en historiskt exakt redogörelse utan som en storslagen myt som med mytens språk uttrycker djupa insikter, som att fred mellan människa och djur är det bästa tillståndet.
Inte bara Skriften utan också den kristna traditionen är rik på intressanta djuretiska teman. De medeltida helgonlegenderna innehåller ofta berättelser om kärlek till och medkänsla med djur. Irländaren Moedogh, som levde på sexhundratalet, satt och läste i en avlägsen trakt när en hjort stannade framför honom, alldeles utmattad eftersom han förföljdes av jägare. ”Där stod han framför Guds helige som om han begärde att han skulle skydda honom. Gudsmannen förstod honom och kastade sin mantel över hornen”, skriver legendförfattaren. ”När så hundarna kom framträdde han som en staty för dem. De kunde inte känna igen honom, hittade inte heller hans spår längre och vände om. Då kastade hjorten av gudsmannens mantel och gick därifrån.”
Inte heller legender ska förstås läsas bokstavligt. De rymmer inte historisk utan existentiell och moralisk sanning. De medeltida berättelserna om fromma män och kvinnor som ställde sig på de jagades sida är ett uttryck för den vikt som ofta har lagts i den kristna traditionen vid omsorg om djurens liv.

Vi kan fortsätta att döda, slakta och äta andra varelser. Vem ska stoppa oss? Älgarna och grisarna kan inte göra motstånd. Det är främst djur-en som drabbas av vår våldsutövning men kanske tar vi också själva skada. Vi krymper. Vi blir något mindre än vi skulle kunna vara. En judisk-kristen erfarenhet — den som författarna till Bibelns skapelseberättelse uttrycker — är att ickevåldet är människans sanna väsen. Det är när vi avstår från våld som vi blomstrar. När vi låter djuren leva och istället livnär oss på vego-mat finner vi vår fulla längd.

Annika Spalde
ordförande i Vildåsnan:
kristen vegetarisk förening

Pelle Strindlund
teol kand och författare