Equmeniakyrkan har tydligen ärvt ett policybeslut från Missionskyrkan, där det sägs att det ekonomiska stödet till systerkyrkorna i Kongo redan har börjat trappas ner för att inom kort (2017) upphöra helt.
Min undran är hur känt detta är ute i församlingarna — bland dem som offrar till samfundets internationella arbete? Hemligt är det visserligen inte, eftersom jag kunde nå dokumentet via kyrkans hemsida, men allmänt känt är det knappast.
Kongo Kinshasa har det sämre än ”icke-staten” Somalia och ligger, för fjärde året i rad, allra sist på internationella valutafondens lista över fattiga länder — några snäpp efter Eritrea, som har en bruttonationalprodukt (BNP) per capita beräknad till 794 dollar. Motsvarande för Kongo är cirka hälften (394) medan ett av Equmenias andra (relativt fattiga) missionsländer, Ecuador, räknar en BNP om 4 745 dollar per invånare.
Alltså verkar systerkyrkan CEC i det land där befolkningen har det allra sämst i världen och dess ekonomi påverkas givetvis. Vem förmår offra till sin kyrka när familjen saknar mat för dagen? Det framstår som ett Guds under att ändå något inflyter.
Av det dokument (Organisationsstöd) jag hänvisar till framgår även att Equmeniakyrkan avser att hjälpa CEC förvalta sin usla ekonomi, vilket må vara vällovligt. Dock kan jag inte se det kristligt humana i att samtidigt avveckla biståndet till våra trossyskon i världens fattigaste land.
I alla händelser bör denna utveckling av förbindelserna med syskonen i Kongo vara känd när missionsvännerna i Equmeniakyrkan närmar sig offerkistorna.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR