Sydafrika. I år är det hundra års sedan Beyers Naudé föddes. Rune Forsbeck berättar om en pastorn som ändrade sig och blev en hängiven motståndare till apartheidsystemet.
Apartheid i Sydafrika var ett djävulskt system. Svarta och färgade kämpade emot det. Ingen vit förenade sig med dem så helhjärtat och modigt som Beyers Naudé. I år är det hundra år sedan han föddes. I sin ungdom förutspåddes han en lysande framtid. Han blev också en av de främsta i 1900-talets Sydafrika – fast inte på det sätt som siarna tänkte sig.
Han föddes den 10 maj 1915. Fadern var lärare och pastor, modern lärare. Båda var glödande nationalister, fromma och hängivna medlemmar av Nederduitse Gereformeerde Kerk (NGK), boernas afrikaanstalande kyrka. Där fick bara vita vara med. Fadern var god vän med generalen C F Beyers, som 1914 hade omkommit i ett upprorsförsök med syfte att slänga ut engelsmännen och upprätta en boerrepublik. Efter honom fick Beyers Naudé sitt förnamn.
Uppfostran skedde i strängt kalvinistisk anda. Sprit, tobak, bio, dans och kortspel var förbjudna. Varje morgon och kväll hölls husgudstjänst, och familjens barn – sex flickor och två pojkar – måste gå till kyrkan minst en gång varje söndag. I hemmet diskuterades också samhällsfrågor och politiska angelägenheter. Föräldrarna vägleddes av två ideal: stark tro på Gud och förvissning om en framtid för det volk de tillhörde, boerna.
Beyers var inte särskilt flitig i skolan men hade lätt för sig, idrottade mycket och läste framför allt holländska böcker, som systrarna gav honom. Engelska var han inte intresserad av, men föräldrarna var måna om att barnen skulle lära sig det också. Självdisciplin och starkt intresse för människor och samhälle kom att utmärka Beyers Naudés livsgärning. Grunden till det lades i barndomen.
Vid sexton års ålder kom Beyers till personlig kristen tro. Hans far var en av de ledande i det inflytelserika men hemliga Afrikaner Broederbond. I det sällskapet fostrades det vita boersamhällets grädda, och där utformades ideologin bakom apartheidpolitiken. Tjugofem år gammal blev Beyers medlem i sällskapet och accepterade utan att tveka dess avancerade och diskriminerande idéer om en självständig boernation.
1932 inledde han universitetsstudier vid Stellenbosch utanför Kapstaden. Där träffade han missionärsdottern Ilse Weder. De blev förälskade i varandra. I hennes hem talade Beyers för första gången på jämställd fot med andra än vita. Han och hans äldre bror engagerade sig också – till föräldrarnas stora förtret – i den oppositionella studenttidningen Pro Libertate. Efter tre år vid universitetet beslöt han sig för tjänst inom kyrkan och sökte sig till NGK:s teologiska seminarium. Efter avslutade studier där och giftermål med Ilse 1940 tjänade han som pastor i olika församlingar i mer än tjugo år.
Beyers var länge Broederbond och dess afrikandiska nationalism trogen. Dock började han mer och mer ifrågasätta behandlingen av svarta, färgade och indier. Han fann det allt svårare att motivera den ideologi och teologi som låg bakom apartheid. Hans olust och vantrivsel växte. 1959 inträffade massakern i Sharpeville, och 1960 höll NGK en konsultation i Cottesloe, där han tvingades dagtinga med sitt samvete. Den turbulens och debattstorm som bröt ut efter dessa händelser blev avgörande.
1962 blev han redaktör för den nystartade, ekumeniska tidskriften Pro Veritate. 1963 var han med om att grunda det icke-rasistiska Kristna Institutet (KI), lämnade såväl Broederbond som NGK och fördömde i en predikan i september det året apartheid. Det var något oerhört! Han betraktades som förrädare, blev utestängd från de kretsar han rört sig hemtamt i och tvingades att lämna sin pastorstjänst.
Petrus’ och apostlarnas ord i Apg 5:29, Man måste lyda Gud mer än människor, kom nu att bli vägledande. Trots starka påtryckningar från NGK om att göra avbön accepterade han 1963 att bli direktor för KI. Som sådan och som redaktör för Pro Veritate förde han sedan en modig kamp mot den förskräckliga apartheidpolitiken – till dess myndigheternas dråpslag kom 1977: Institutet och tidskriften förbjöds, de ledande bannlystes och Beyers Naudé blev satt i husarrest, ett straff långt värre än det låter. I praktiken hade det nästan samma effekt som ett dödsstraff.
Beyers Naudé lät sig inte knäckas. Han startade ett eget studieprogram och förkovrade sig i skilda ämnen. Han fick inte träffa mer än en person i taget, inte uttala sig offentligt och inte citeras. Han blev en ”icke-person” och levde som sådan till dess bannlysningen hävdes 1984. Han blev då fri att åter verka i offentligheten och efterträdde 1985 Desmond Tutu som generalsekreterare för South African Council of Churches (SACC).
När jag som ny generalsekreterare i Svenska Ekumeniska nämnden (SEN) mötte honom första gången visade han sig vara stor Sverigevän. Vi kom att samarbeta under flera år, framför allt när han efter sin pensionering från SACC startat Ecumenical Advice Bureau (EAB), där han hjälpte unga svarta och färgade i deras utbildning. SEN förmedlade statligt stöd till verksamheten genom ett omfattande stipendieprogram. Vi möttes i det samarbetet och på konferenser av olika slag, och jag frapperades av hans förmåga att i några korta punkter analysera och klargöra förhållandena i Sydafrika. Hans briljanta intellekt kombinerades med omsorg om enskilda människor. Den gällde inte bara kolleger utan varje människa han mötte, även små barn. Det kunde jag själv bevittna. Likaså såg jag vid besök på EAB:s kontor i Johannesburg hjälpsökande i väntrummet som hoppades på att få tala med Beyers Naudé själv. Han tog sig tid och ingen människa var oviktig, inget ärende för litet.
Birgitta Karlström Dorph, verksam vid Sveriges legation i Pretoria på 1980-talet, har berättat om sitt hart när otroliga samarbete med honom. När jag en gång intervjuade henne, ställde hon frågan: Vem borde ha fått Nobels fredspris? och svarade själv: Beyers Naudé! Det är inte svårt att hålla med henne.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR