Vad vet vi om 2014?

Att syriernas hjälpbehov kommer att öka. Att antalet skrämda, svältande och oskyldiga människor fast i krigets fasor kommer att växa.

Att ytterligare en eller annan konflikt kommer att eskalera, med stort mänskligt lidande som följd, kan vi nog också gissa. Liksom att nya krig, svältkatastrofer och terrorbombningar säkerligen kommer att drabba några någonstans.

Miljöförstöringen fortsätter med största sannolikhet också att öka.

Men trots allt detta finns en ljusnande framtid någonstans vid horisonten.

För vi vet också att antalet krig på jorden stadigt minskar. Fattigdom och hunger blir mer sällsynt. Möjligheterna att gå i skola ökar på nästan alla håll i världen, särskilt för flickor, och antalet diktatorer som sitter säkert i sina palats är numera försvinnande få.

detta har vi på Sändaren flera gånger tidigare beskrivit.

Men det tål att upprepas; särskilt vad gäller Afrika som inte längre är ett hopplöst svart hål där biståndsmiljarder spårlöst försvinner.

SVT-journalisten Erika Bjerström kom nyligen ut med en reportagebok om det nya Afrika. Där framgår bland annat att antalet medelinkomstländer på den afrikanska kontinenten nu är 22, lågt räknat och att barnadödligheten i Rwanda, Kenya och Senegal sjunker med 8 procent om året och att antalet vattentoaletter i Ghana tredubblats. Exempelvis.

Livslängden i hela Afrika har ökat med 10 procent och antalet barn som får gå i skola gick upp med nära 50 procent mellan 2000 och 2008. Tillväxtprognoserna pekar på över 5 procent per år, vilket är snabbast i världen efter Asien.

Utvecklingen pekar mot det paradigmskifte som med största säkerhet är på väg. Det mesta blir bättre — men kanske inte överallt. Det faktum att det nu sitter europeiska tiggare och fryser i snart sagt varje gathörn i våra storstäder beror nog inte bara på korta avstånd och öppnade gränser.

Europas ständiga finanskriser talar sitt tydliga språk. Och de tilltagande kriserna och den osäkra ekonomin har nu gått så långt att Afrikanska unionen till och med lär ha haft en biståndskonferens för Europa.

Under tiden vänjer vi oss, svindlande fort, att titta bort och kliva över hemlösa människor på trottoarerna.

En del i den tillvänjningen är att blunda. Och att sluta leden.

Rädsla, okunskap och dålig ekonomi ger upphov till åtminstone skyttegravskrig med hat mot det okända och invandrarhets som främsta ingredienser.

Främsta, men inte de enda. Desperationen i en förlorad, eller åtminstone snabbt föränderlig värld, tycks ungefär lika stor på alla håll. 

Därför blir tillmälena mer hätska och toleransen mot oliktänkande är snart nog under noll. Gråskalorna försvinner. Den öppna debatten riskerar att gå samma väg.