I nyhetskanalen Vice dokumentär inifrån IS blir två saker tydliga: stoltheten över det samhälle man håller på att bygga, och hatet mot alla dem som försöker hindra dem. Hatet mot korrupta härskare som terroriserat landet och berikat sig själva. Hatet mot väst som dels hållit dessa diktatorer under armarna, dels uppfattas hota muslimsk identitet genom att exportera värderingar som enligt IS går på tvärs med islams ideal.

Det är år av återhållen vrede och upplevd förödmjukelse som nu exploderar i våld och bestialiskt mördande. Omvärlden måste ingripa när denna våg av svart terror sveper fram.

 Men hur ska vi förstå förhållandet mellan islam, denna rika och historiskt toleranta tradition, och det mordiska IS? ”The corruption of the best is the worst” lyder ett engelskt uttryckt. Det korrumperande hatet reducerar islam till en brutal vålds-ideologi. Det är viktigt att påminna sig om att IS inte på något sätt gör rättvisa åt islams sanna ansikte, varken globalt eller historiskt. IS kallas ibland okunnigt för ”medeltida”, men är i själva verket en modern rörelse. Kravet på religiös homogenitet inom ”kalifatets” gränser är exempelvis mycket striktare än för historisk islam, där konvertering sällan uppmuntrades och såväl kristna som judar kunde göra karriär inom statsbyråkratin.

IS är vidare en produkt av globaliseringen och de kulturmöten som följt med den. Det kulturella trycket från väst har uppfattats hota identiteten. Reaktionen är svartmålning av väst och en vilja att rensa sina samhällen från all västlig påverkan. Detta är inte så annorlunda från reaktioner vi kunnat se på närmare håll. Utan några jämförelser i övrigt kan man konstatera att det hos de främlingsfientliga rörelser som växer sig allt starkare i Europa finns liknande psykologiska mönster.

Till skillnad från IS reagerar dessa inte mot en global västerländsk politisk, ekonomisk och kulturell hegemoni, utan på närvaron av resurssvaga etniska minoriteter inom deras länders gränser. Vi ska, förkunnar de, stänga gränserna och inleda massavvisningar för att och skydda vårt lands kulturella identitet. Homogenitet är målet även här.

 När muslimska arméer erövrade Spanien på 700-talet hälsades de som befriare av den judiska minoritet som dittills lidit svårt under områdets kristna härskare. Under den nya toleranta regimen följde århundraden av kreativ samexistens, där respektive religion fördjupade sin identitet i dialog med den andre.

Mångkultur är varken enkelt eller okomplicerat. Men när det fungerat har det skapat några av historiens mest dynamiska samhällen. Vi måste minnas dessa platser när fundamentalister och främlingsfientliga säger att vi inte kan leva tillsammans.¶