Alliansens arbetslinje förlorade valet — delvis för att oppositionen anammat det vinnande konceptet. Men Nya Moderaterna upptäckte verkligen något i sin kampanj 2006, då man först lyfte fram arbetets betydelse för människan. Arbete handlar inte bara om att tjäna sitt levebröd, utan har också en existentiell dimension.

Samtidigt är arbetets destruktiva sidor tydliga i dag. Utmattning, utbrändhet och stress är utbredda symptom. Känslan av meningsfullhet i arbetet är inte alltid så påtaglig som den kunde vara.

Arbetet är en stor del av våra liv, men trots det saknar vi i frikyrkorna en teologi om arbetet. Den enskilde får mycket lite vägledning, och i det som sägs blir visionen sällan större än uppmaningar att utgöra en ”kristen närvaro” på arbetsplatsen och kanske vittna på fikarasten. Arbetet är en plats där vi förväntas vara kristna, men vi har inte språk för att tala om hur vi infogar arbetet i vårt kristna liv.

Denna sekularisering av arbetet är en del av den allmänna sekularisering av våra liv som brett ut sig under det senaste århundradet. Även vi som kallar oss kristna lever i dag större delen av vår tid som praktiska ateister, utan förmåga att hålla samman vardag och kristen tro.

En del av denna kunskapsförlust beror, tror jag, på frånvaron av kloster i vår kultur. I klostret är hela livet konkret och praktiskt organiserat kring den evangeliska visionen: kärleken till Gud och kärleken till nästan.

Detta inkluderar även arbetet. Enligt Benedikts klosterregel från 500-talet består dagen av tre huvudsaker: bön, läsning och arbete. Arbetet är så viktigt att han betonar att de som är svaga inte får berövas arbetet helt, utan måste få stöd och uppgifter som de klarar av (kap. 35).

Denna benediktinska arbetslinje motiveras varken genom kapitalistisk produktivitet eller på lutherskt vis negativt med att ”den som arbetar, syndar inte”. I stället betonar Benedikt att arbetet på ett positivt sätt medverkar till frälsningen.

Genom växlingen mellan bön och arbete får människan en balans i vardagen. Bönen påminner oss om att våra liv ska vara riktade mot Gud — också när vi arbetar. Arbetet däremot håller oss kvar på jorden, och hindrar oss från att glida bort i överandligt svärmeri. Den centrala insikten är den att arbetet finns till för människans skull, och inte tvärtom. I sin utmärkta kommentar till Benedikts regel noterar Ingmar Svanteson att regeln på så sätt ”markerar en tydlig gräns mot att arbetet får ett ’egenvärde’, vilket kunde göra människan till slav under det hon skulle råda över”.

Människan skapades inte för att arbeta, utan för att tillbe Gud. Allt vad vi gör behöver relateras till detta högre syfte, annars tar det — oavsett om det är arbetet, familjeliv, föreningsverksamhet, intressen — kontrollen över våra liv. Det blir en avgud som stjäl liv i stället för att ge liv.

När arbetet blir ett självändamål öppnas vägen för arbetsnarkomani, stress och utmattning. Men genom att förstå arbetets plats i den större helheten kan vi lära oss att uppskatta det utan att låta oss kontrolleras av det.