Efter Macchiarini-skandalen på Karolinska har debatten om etik inom läkarvetenskapen fått nytt syre. Och det är mycket välkommet. Parallellt med alla de omvälvande vetenskapliga landvinningar vi som modernt samhälle gör bör vi ständigt ha ett pågående samtal om konsekvenser, och om den makt som dessa framsteg ger oss över liv och död, och om hur vi skapar gemensamma och rimliga spelregler för utövandet av denna makt.

Den 30 januari skrev PC Jersild, Georg Klein, Tuulikki Koivunen Bylund och Björn Ulvaeus på DN Debatt om behovet av att utreda frivillig dödshjälp. Argumenten är att vårt samhälle ger oss människor större och större rättigheter att besluta om våra liv och kroppar, men att denna rättighet förnekas oss när vi också vill ha makten över vår egen död. Exempelvis bör en ALS-patient som går en säker och våldsamt plågsam död till mötes ha rätt att få välja att dö på ett mindre traumatiskt sätt, menar undertecknarna.

Just dödshjälpsfrågan har det varit relativt tyst om i Sverige. Nuvarande lagförbud slogs fast för snart 20 år sedan och sedan dess har mycket skett inom läkarvetenskapen, utan att debatten rört sig nämnvärt. Fortfarande har vi oftare bra offentliga samtal om frågor kring livets början — som kring abortgränsen, eller nu senast om surrogatmödraskap.

Kanske pratar vi helt enkelt för lite om döden som en del av livet? Och kanske fastnar vi just därför ofta i det alltför platta argumentet att liv och död ska vara ”naturligt”. Så argumenterar också tre palliativläkare mot dödshjälp som svar på DN-artikeln. De anser att döden är naturlig, och den palliativa vård som erbjuds är fullt tillräcklig även för patienter som går en mycket smärtsam död till mötes.

Men att hävda naturlighet på det viset ger dålig vägledning i dagens samhälle, och tur är väl det. För naturen kan vara oerhört grym. Just därför låter vi inte kvinnor föda barn ”naturligt” i hemmet. Riskerna är för stora för att accepteras. Vi har en väl utvecklad förlossningsvård och personer som inte kan få barn på traditionellt vis får numera avancerad hjälp med befruktning som gör det möjligt att få bli föräldrar, helt i trots mot den så kallade naturen. Så varför ska i så fall döden lämnas i fred? Är det inte just när frågor saknar enkla svar som behovet av välinformerad debatt är som störst?

Inte heller debattörerna i DN hävdar att frågan är enkel. Måste läkarens uppdrag alltid vara att rädda liv till varje pris? Tittar vi till de medicin-etiska diskussionerna kring livets början är det långt ifrån självklart. Rättighetsperspektivet blir allt starkare i dagens samhälle, och med det kommer vi också att se ökade krav på möjligheterna för en obotligt sjuk patient att få undvika en våldsam och traumatisk död och istället få lämna jordelivet på det sätt personen själv önskar. 

Därför måste vi prata om hur vi ska navigera i gränslandet mellan liv och död. Men hur? Det första är kanske att acceptera att vi befinner oss just i ett gränsland. Vi behöver använda den kanske mänskligaste av förmågor: att föra komplexa samtal utifrån människans och samhällets samlade kunskap. För det krävs ödmjukhet, empati och en prövande hållning till svåra problem. Det som är syftet med politiska utredningar. Vi behöver ett större samhällssamtal — en statlig utredning om en av livets viktigaste frågor. Döden.