Nyligen har årets kyrkokonferens avslutats i Gävle. Jag reser därifrån med många intryck, men också som ordinerad diakon. Trött men tacksam över att få tillhöra ett samfund med människor som är så engagerade och vill förändring.

Under lördagskvällen fick jag uppleva något som jag aldrig tidigare fått uppleva; att bli ordinerad. Det blev en magisk stund för mig (och säkert för många av de andra ordinanderna), en stund som kommer att betyda mycket i min framtida tjänst. Inramningen i hela gudstjänsten var så respektfull; med genomtänkta låtval och en mycket tänkvärd, personlig och stark predikan. De tre kyrkoledarna tillsammans med alla andra som var involverade gjorde verkligen den här dagen till något speciellt för mig, och det kommer jag bära med mig för alltid.

Ordinationen gjordes oerhört respektfullt och jag är så glad över att pastorer och diakoner på ett tydligt sätt jämställdes, och att församlingen fick vara en del av det.

I ordinationen var framtoningen starkt präglad av att vi som ordinerade pastorer och diakoner ska bilda ett team, där vi värderas lika högt utifrån våra olika kompetenser. Det är precis det här som ska genomsyra vår kyrkas anställda, det vill jag tacka för.

Min vädjan och önskan är att det är precis så här det ska vara; diakoner och pastorer måste i vår kyrka vara jämställda, både i fråga om utbildning, ekonomi och eventuella stipendier. Vi måste göra oss kvitt gamla förlegade strukturer och starta om på nytt utan tydliga hierarkier och statusmarkörer. Vi bildar tillsammans en helhet som jag tror är nödvändig för kyrkan. Låt oss tillsammans fundera över hur vi pratar om men också hur vi handskas med olika symbolfrågor som rör ämbetet. Då tror jag att vi bygger en kyrka där vi får komplettera varandra.