I Sändaren 13/2017 ställer Bernt Jonsson frågan varför Equmenia-kyrkan valt att införa konsensus som villkor för beslut i konferensen. Jonsson lyfter också fram tre tänkbara risker, beroende på hur det villkoret kan komma att te sig i praktiken: att en minoritet i praktiken ges vetorätt, att avvikande åsikter inte kommer synas i protokollet samt att det kan leda till en försiktig och passiv styrelse.

En nyckel är förstås vad vi lägger i ordet ”konsensus”. I Svenska akademiens ”Svensk ordbok” definieras ordet som en ”vilja till enighet mellan parter”, medan Svenska akademiens ordlista talar om ”samstämmighet mellan parter”. I ingetdera fallet används det för att beskriva ett tillstånd av total enighet, trots att det är just så många av oss har kommit att uppfatta det.

I Equmeniakyrkans manual för beslutsfattande används begreppet ”konsensusmetoder” för att beskriva de redskap vi använder i våra förhandlingar, och för att uttrycka just den vilja till enighet och samstämmighet vi vill gå in i förhandlingarna med. Fokus ligger inte på hur vi beslutar, utan på hur vi kommer fram till vad det är vi ska besluta. Ordet ”konsensus” används inte synonymt med ”enighet”, och det finns heller inget konsensuskrav eller villkor för beslut, i meningen att vi bara skulle få fatta enhälliga beslut.

I manualen finns en utförlig beskrivning av varför vi tror att konsensusmetoder är en bra väg framåt för oss som kyrka, och hur det är tänkt att fungera rent praktiskt. Särskilt flödesschemat kan vara till hjälp att kunna se framför sig hur det är tänkt att gå till. Men processen kan beskrivas ännu kortare: Ett förslag eller en fråga väcks, och vi samtalar tillsammans om olika tänkbara lösningar och vägar framåt. När vi funnit en lösning, som det finns tillräcklig uppslutning kring, går vi till beslut. Om alla är överens, noteras i protokollet att beslutet fattats i enighet. Om det finns en minoritet som är av annan uppfattning, men ändå kan tänka sig att leva med att beslutet fattas, noteras det i protokollet. Och om det inte går att göra en sådan överenskommelse, låter vi antingen frågan vila eller går till vanlig majoritetsomröstning.

Det finns alltså ingen inbyggd vetorätt – minoriteten kan driva en fråga till omröstning, men inte längre. Vill konferensen fatta beslut, kommer den att göra det.

Om detta känns bekant, är det nog eftersom det är ungefär så de flesta av våra församlingsmöten fungerar. Mycket sällan kommer vi till mötet med färdigskrivna att-satser som vi sedan lägger ändrings- eller avslagsyrkanden till. Ännu mer sällan håller vi kontrapropositionsvoteringar. Desto vanligare är att vi samtalar oss fram till en lösning som det går att få så stor uppslutning kring som möjligt. Vi lyssnar till varandra, och försöker se till att vi går därifrån, inte i första hand som vinnare eller förlorare, utan som en lite klokare gemenskap som har tagit ytterligare några steg framåt tillsammans.

Vid de regionala träffar som anordnas om några veckor inför kyrkokonferensen kommer vi bland annat få möjlighet att prata mer om konsensusmetoder och manualen för beslutsfattande. Sök upp den träff som är närmast dig och kom och var med i samtalet! 

Andreas Möller

Kyrkostyrelsen

Helen Åkerman

Handläggare förtroendemanna-organisationen