Gråt, mitt älskade land!

Jesus Kristus, gråt med oss över Kongo.

Gummisamlarnas avhuggna händer sträcks i bön mot din himmel, Herre.

Då var det vita män som lemlästade och dödade.

I dag är det svarta män som mördar.

Jag ser barnen, Herre, pojken med skärmmössan i Warszawas getto på väg mot förintelsen;

flickan i El Salvador — landet uppkallat efter dig  —som gömmer sig för stridshelikoptrarna;

pojken vid kongostigen med ansiktet likt en uppochnedvänd triangel, där afrikanskt ögonglitter bytts mot gammelmansblick i dödens väntrum. 

Vad jag förstår har man i Immanuelskyrkan uttryckt två fördömanden — tavlan kränker och den är rasistisk. Jag kände Sigfrid Södergren. Många i Missionsförbundet kände honom. Siffran kallad. Det är närmast en ärekränkning gentemot Sigfrid att kalla hans målning kränkande och rasistisk. I  tavlan försöker han visa missionen sådan den tedde sig då han var barn på 20- och 30-talen.

Själv målar jag inte tavlor. Jag använder ord, då jag vill ge uttryck för tankar liknande dem Sigfrid uttrycker i sin konst. Av den anledningen finns ”pojken i skärmmössan” med i bönen. Jag tror att många känner igen bilden. En pojke i de yngre tonåren med skärmmössa syns mitt i en hop judar, som av tyska nazister drivs ut ur Warszawas getto på väg till sin förintelse. Jag såg bilden första gången på 40-talet som tonårigt missionärsbarn i Sydafrika och Kongo. Jag identifierade mig med pojken. Vi liknade varandra. Jag hade en likadan skärmmössa. Bilden av honom har följt mig genom livet. Hur ska jag förhålla mig till den bilden utifrån begreppen kulturmord och rasism? Är det själva bilden som är rasistisk? Är fotografen rasist? Var får en sådan bild plats i vårt samhälle i dag? 

Jag har levt med Kongo in på bara skinnet sedan jag föddes där. Fyra år i början av 1950-talet ägnade jag åt religionshistoriska Kongostudier vid Lunds Universitet. Det handlade om bakongo-folkets tro på en högste gud, Nzambi, och dennes relation till deras nkisi-gudar. Bakongo-folket hade en högtstående kultur, när missionärerna kom dit på 1880-talet. Kunskapen om denna kultur hade i dag varit förlorad om inte ett stort antal av dessa missionärer vid sidan av allt annat arbete hade ägnat sig åt att studera kulturen i samarbete med sina kongolesiska medarbetare. Min far samlade 1200 ordspråk på kikongo och skrev en doktorsavhandling om dem. Hade han inte börjat detta arbete, så hade merparten av ordspråken nu varit glömda och försvunna.  Malu ma nioka. Nzambi seyi mo. ”Ormens fötter. Endast Gud vet”, säger man, när man står förstummad inför det som inte kan förklaras. 

På Sigfrids målning sträcks gummisamlarnas avhuggna händer i bön mot Guds himmel, men händerna ser vi inte. Endast armstumparna finns där. Detta måste vi våga visa i en kyrka och samtidigt blir det en protest mot dagens ”handstympare”. 

Det behövs en plats för samtal, rannsakan, bön och begrundan vid Sigfrids tavla i Immanuelskyrkan. Ett knäfall. Det vore ett nederlag för Guds mission om tavlan förpassas till — ja, vart?