En intensiv debatt har pågått i Sändaren de senaste veckorna mellan vad man lite förenklat kan kalla israelvännerna Lisa Abramowicz och Ulf Öfvenberg å ena sidan och palestinavännerna Anna Karin Hammar och Lena Lönnqvist å den andra. Debatten har varit intressant och belysande, men har knappast, som sådana har debatter sällan gör, inneburit att de två sidorna närmat sig varandra. Det är inte så underligt.
Det är i stället ganska enkelt att se att debattörerna representerar olika perspektiv. De tittar helt enkelt från olika håll. För Abramowicz/Öfvenberg är en avgörande utgångspunkt antisemitismen, som historiskt faktum, med diskriminering, förföljelse och försök till eliminering som följd. Men också som reellt hot mot staten Israel. Den kristna kyrkan är här inte en neutral samtalspartner, utan en ansvarig inspiratör och aktör till antisemitism. (Även en kristen präst i Betlehem blir bedömd utifrån detta perspektiv.)
För Hammar/Lönnquist är en avgörande utgångspunkt den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza, med de brott mot palestiniers mänskliga rättigheter som Israel därmed är ansvarig för. Därför hänvisar de till Förenta Nationerna, och därför landar de i slutsatsen om apartheid.
Med dessa skilda utgångspunkter tycks debattörerna tala förbi varandra, utan möjlighet att lyssna. Man står på olika platser, och ser olika saker: Den hotade israeliska staten respektive det hotade palestinska folket. Och i kärlek och solidaritet ställer man sig på den (ena) utsatta partens sida. Det är rimligt, och faktiskt hedervärt.
Engagemang, solidaritet och kärlek är positiva krafter, och vi kan inte begära av varandra att älska alla lika mycket, eller ens att försöka vara neutrala. Men vi kan däremot ställa frågan om det är möjligt att komma överens om vissa fakta. Till exempel dessa två:
Antisemitismen är ett hot, mot staten Israel och mot judar över hela världen, inte bara i historien utan också i dag. Och den kristna kyrkan bär genom årtusenden ett tungt ansvar för dess utbredning och fortlevnad.
Israels ockupation av Västbanken och Gaza är ett brott mot folkrätten. Det går att historiskt/militärt förklara hur den blev ett faktum, och det är inte svårt att inse hur komplicerat det blir att avsluta den. Men Israel bär ett tungt ansvar för ockupationens utveckling och fortlevnad.
Inget av detta är, menar jag, uttryck för åsikter och tyckanden, utan två historiska fakta som debattörer i en Israel-Palestina-debatt borde kunna komma överens om. Och skulle en sådan samsyn vara svår att nå så är det däremot två perspektiv som vi som läsare kan bära med oss när vi tar del av framtida debatter av detta slag.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR