Under året går det mängder av resor till Tyskland för att människor skall återupptäcka Luther. I Sändaren 20/2017 är det Leif Svensson, anabaptist, som reflekterar över sin resa.
Reflektionen leder till en slags slutsats, att vi i dag lever i en missionssituation och att vi därför kommer att döpa fler vuxna än tidigare. Så långt följer jag resonemanget och menar att jag känner igen det. Sedan blir det svårare, för om jag förstår det rätt, menar Leif S att då kan vi ”begrava barndopet”. Vi skall inte döpa barn ”med tanke på det mångkulturella samhälle vi lever i”. Jag förstår inte resonemanget!
Jag vet att många av oss som hävdar att barnen hör Guds rike till, kan döpas och få vara del av kyrka och församling, vi vill också ha utrymme i kyrkan och församlingen. Vi är faktiskt många som fortfarande tror att Guds nåd verkar på både barn och vuxna. Dopet kallar vi sakrament, för att nedtona människans insats i det och peka på vad Gud i Kristus gör i dopet.
Själv är jag medlem i och arbetar i en församling där vi döper barn men också barnvälsignar. Snart skall vi döpa en grupp ungdomar som konverterat till kristen tro. I allt detta upptäcker vi en rikedom och välsignelse – den skulle jag önska dig Leif S och många fler, vilka epitet vi än klistrar på oss själva och andra.
Vår kyrka behöver fortsatt samtala om vår teologi och det finns goda ansatser till detta. Vi behöver också lyssna till varandra och lära oss av varandra. När Sändarens därför publicerar ett inlägg som vill begrava barndopet, utan någon teologisk argumentation, då blir det svårt att förstå hur vi hittar vägen framåt. Rubriksättningen kanske bara blev väl häftig?
Det finns säkert en hel del att begrava, men dit hör inte något av dopsätten. Kanske finns det annat att begrava; trång teologi, rädsla för andras tankar och jag ser gärna att den anabaptistiska offerkoftan också får gå i graven! Vi har en del att lära av Martin Luther och andra av kyrkofärderna och kyrkomödrarna.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR