Opinion&Debatt
Debatt

Den utblottade är den mäktige

Bernt Jonsson tar upp en viktig teologisk fråga i sin reflektion i förra numret av Sändaren: Förkunnar våra sånger en Gud som blivit människa, eller en Gud som är väldig, mäktig och underbar? Förhoppningsvis gör de bägge delarna.

Den första generationen kristna ärvde en stor sångskatt av sina judiska föregångare. När de insett att den hebreiska Bibeln talar om Kristus ”överallt i skrifterna”, ”i Moses lag, hos profeterna och i psalmerna” (Luk 24:27, 44) kunde de med stor frimodighet sjunga om Jesus med Psaltarens ord: ”Jag ropar till dig, Herre!” (Ps 88:14), ”Herren är konung!” (Ps 99:1), ”Jag älskar Herren!” (Ps 116:1) och ”Jag vill prisa honom så länge jag lever!” (Ps 146:2). Till detta lade de sina egna sånger, som den mäktiga hymn som beskriver hur Jesus avstår från allt och möter döden på ett kors (Fil 2:6–8), för att sedan upphöjas över allt annat, tills alla tungor bekänner att Jesus Kristus är Herre (Fil 2:9–11).

Även i deras berättelser ryms både den utblottade, som på korset utropar att Gud har övergivit honom (Mark 15:34), och den mäktige, som skrider fram över havets toppar (Mark 6:48), för att låna en formulering ur 1917 års översättning av Job 9:8. Den utblottade, som brister i gråt när en vän är död (Joh 11:35), och den mäktige, som utlovar evigt liv (Joh 11:25). Det är inte lätt att få ihop det dubbelexponerade porträttet av frälsaren, och det är som det ska. Det hör till den kristna trons paradoxer: Jesus är sann Gud, och sann människa. Saliga är de som sörjer. Guds rike är mitt ibland oss, och har ännu inte kommit.

Som gudstjänstdeltagare är vi åskådare, och samtidigt gudstjänstens viktigaste medverkande. Gud kallar oss in i sin närhet, och sänder oss samtidigt ut i världen. Och ja, korset är en triumfatorisk seger, och samtidigt ett katastrofalt nederlag. Det är ju först i uppståndelsens perspektiv som denna mänsklighetens mest avskyvärda tortyrredskap framstår som en symbol för Jesu seger över ondskan, en symbol värd att lyftas upp på kyrkväggen och bäras som smycke.

Den kristna trons paradoxer tillhör vår tradition. Varje generation måste upptäcka dem på nytt. Må vi i glädje bejaka när våra syskon uttrycker sina betoningar, och låt oss i ödmjukhet betona vårt eget sätt när vi får ordet.

 

 

Carl Johan Berglund

Kommentera

FLER NYHETER

Topplistan