Opinion&Debatt
Debatt

Den andliga måttstocken

Replik till Stefan Swärds inlägg nedan av Sune Fahlgren.

Jag skulle vilja att det här samtalet inte handlade om våra personer, roller, eventuella verbala överdrifter eller hur begreppet ”evangelikalism” exakt ska definieras. Det som fick mig att ta till pennan var en oro och en sorg. Det är den jag vill höra dina tankar kring, Stefan Swärd. Hur tänker du kring detta som jag skrev:

På kort sikt vinner kanske Swärd – och andra med samma ärende – beundran för sin ”bibeltrohet”, men en allvarlig andlig fara hotar. Genom att göra om ”evangelikal” till en måttstock, med vilken man mäter sina vänners tro, och till ett varumärke för sina egna ståndpunkter, tar man död på en andlig rörelse. Genom att göra det till ett snävt varumärke splittrar man en rörelse i många mindre fraktioner.

 Du ifrågasätter att det finns en aggressiv ”evangelikal rörelse” i Sverige. Men läs bara kommentarerna på din egen blogg – där ser du tydligt hur ”bibeltrohet”, ”bibeltro” och andra värdeladdade ord används för att väga och mäta andra kristna. Det är precis samma attityd och argument som återfinns bland evangelicals i USA. 

Den debatt du börjat då du gjorde frågan Adam och Evas historicitet till definitionen på bibeltro visar tydligt den principiella fråga som jag vill dryfta. Det är alltså inte du eller någon annan som står i centrum, utan det är de evangelikala rörelsernas inre djupstruktur. När den är som bäst sätter den evangelikala spiritualiteten Jesus och gemenskapen med honom i centrum, och sträcker samtidigt ut en hand för att dra in andra i denna gemenskap. Men samtidigt ser vi, gång på gång, hur den försnävas. Det glada budskapet om evangeliet förvandlas till en ängsligmåttstock som exkluderar andra kristna syskon – de senaste hundra åren oftast med hänvisning till bibelsyn.

Kyrkans bibelläsning har alltid tagit färg av sin tids ideal. Exempelvis lästes texterna om Adam och Eva under långliga tider alle-goriskt, som en berättelse om dygd och last. Det var därför jag påstod att dina argument för Adams och Evas historicitet bygger på en ”historiskt tunn” bibeltrohet, färgad av modernitetens föreställningar om sanning, historia och vetenskap. Varför lanserar du denna oerhört smala definition av evangelikalism – en som varken inkluderar John Stott eller C S Lewis – i en tid då kristna behöver hålla samman och verka tillsammans?

Jag är inte ute efter att utesluta dig ur Equmeniakyrkan eller någon annan kristen gemenskap. Min oro gäller bruket av ”andliga måttstockar” som leder till en söndring av Kristi kyrka i stället för samling i en tid, då kyrkan har stora utmaningar i samhället som kräver trovärdighet, klokskap och samverkan.

 

 

Kommentera

Med helt långt liv i frikyrkligheten är Sune Fahlgrens tankar och slutsatser som manna för en "tvivlande" själ. Gud är större!

Adam och Evas historicitet är inte ”definitionen på” men en följd av evangelikal bibelsyn när det gäller syndafallsberättelsen och frälsningsförståelsen. Poängen är nämligen inte en stel ”bokstavstro” utan att ta avstånd från en lära där fallet inte är en historisk händelse, eftersom tillvaron i dess helhet – och Gud/gudomen - då kommer att bestå av både ont och gott som i mytiskt tänkande. Ondska och synd har tillkommit och tillhör inte den ursprungliga skapelsen. Berättelsen är skriven med mytologiskt språk, men historiciteten blir viktig som motstånd mot en mytisk förståelse av tillvaron.
För John Stott är historiciteten vad gäller Adam och Eva klar. Belägg för detta finns i min avhandling om Stott. Av denna avhandling framgår dessutom att evangelikal identitet består av fler beståndsdelar än att ”dess spiritualitet… sätter Jesus och gemenskapen med honom i centrum”. Teologiska ståndpunkter är orsak till denna spiritualitet. Bibelsynen är då inte resultat av mötet med moderniteten utan av rörelsens reformatoriska arv. Denna tolkning av syndafallet är därmed knappast ”historiskt tunn”. Bibelsynens olika uttryckssätt har sedan varierat.
Per-Axel Sverker

Sune F vill varken utesluta Stefan S eller någon annan kristen gemenskap ur Equmeniakyrkan (EK). Frågan är om han har uppbackning?

I tidningen Dagen, 131025, ifrågasatte tre herrar med baptistisk bakgrund Sofia C:s syn på försoningen. Detta ledde bl.a. till det första gemensamma uttalandet av samtliga kyrkoledare. De tre herrarnas samtalston ifrågasätts och de anklagas för att uppmana till splittring, men de blir inte bemötta i sakfrågan.

Även Thomas K (professor i NT:s exegetik på THS, med bakgrund som missionspastor) svarade. Han ansåg att de tre herrarna är ”respektlösa”, ”teologiskt enögda och historiskt naiva”.
Han avslutar med:
”Känner man sig obekväm med olikheter och mera hemma med hierarkiska, dogmatiska system inspirerade av sentida amerikansk fundamentalism, där alla tycker likadant, så finns det en hel del andra alternativ än just Equmeniakyrkan”!!!

Till skillnad från kyrkoledningen tar Thomas K teologisk ställning. Han hävdar att Jesu död inte var något verkligt offer, utan endast en metafor. Kyrkoledningen har varken kommenterat Thomas K:s samtalston eller teologi.
Nu senast har alltså Stefan S, med baptistisk bakgrund, fått klä skott för sin bibelsyn.

Tack Sune för en viktig appell!
Kanske är det dags för oss kristna att läsa vår Bibel igen - oavsett om vi kallar oss evangelikala eller ej, heter Sven, Sören, Stott eller Sverker.
I 22 av 25 förekomster av adam i Gen.1-3 är det formen ha-adam som används - inte Adam. Den första stavelsen ha- är i hebreiskan bestämd artikel.
Med utgångspunkt i nyckelordet Gen 1:27 kan detta ha-adam översättas som "människan" (se B.2000). En annan rentav bättre översättning kan vara "mänskligheten": "Gud skapade mänskligheten till sin avbild, till Guds avbild skapade han den. Som man och kvinna skapade han dem."
Bibeln börjar således med skapelse - faktum är att såväl ordet syndafall som synd saknas i Gen.1-3. Den som här använder dem bör därför kunna motivera bruket väl. Själv ser jag dock en avgörande poäng i att "synd" först nämns i Gen.4 i samband med ett mord. Det ger mig en konkret fingervisning om att synd handlar om eskalering av våld i världen.
Det kan dessutom noteras att detta våld föregicks av historiens första religiösa akt - en offerhandling - en tidig och viktig varning. Att döma ut andra troende är inte sällan första steget i syndens våldsspiral.
När ska vi lära oss detta?

Vilket underlag för ett fortsatt samtal finns det, om man som Sune F. börjar med att ta fram storsläggan och utmåla "evangelikala" som onda Trumpanhängare och Stefan S. som närmast Ajatollah Khomeini eller den katolska inkvisitionen på 1500-talet?
Sune vill inte diskutera övertoner och personliga angrepp, fast det är precis det han själv ägnar sig åt. Att Sune mäter evangelikalers tro och utmålar den som förkastlig är tydligen inget problem, men om någon ifrågasätter Sunes otro på Bibeln, då är det häxjakt.
Håller för övrigt helt med Bo F.

Vad menar Sune med ”evangelikala”? Enligt definitionen i förra ledaren så är de ”kända för missionsiver och socialt engagemang”. Men det gäller väl alla kristna sammanhang!?

Angående ”rak och glad bibelanvändning” är det svårt att veta om detta är typiskt, om Sune inte klargör vad han menar, samt även klargör skillnaden mot andra sammanhangs bibelanvändning.
Kvar som definition av ”evangelikal” blir betoningen av ”erfarenheten av personlig omvändelse”!

Konsekvensen blir att det enda i definitionen som är tydligt, är vad de flesta av ”fotfolket” tar som en självklar, odiskutabel grundläggande kristen sanning! Med tanke på Sunes sågning av ”evangelikalism” kan man dra slutsatsen att denna tro inte är önskvärd i EK. Slutsatsen blir inte mindre möjlig med tanke på den kollektiva frälsningssyn som torgfördes på kongressen 2016.

Är detta grundskottet mot baptisterna, vars dop/frälsningssyn inte längre ryms inom EK:s ”mångfald”? Skillnaden mellan ”evangelikalism” och ”baptism” är nämligen hårfin. Har baptisterna lockats in i ett sammanhang där tanken aldrig varit att få bidra till mångfalden utan bara till numerären, och att det är detta vi sett konkretiseras under en tid?

Flera intressanta inlägg här. Fint att samtalet fortsätter.

Per-Axel Sverker belyser principiella frågor kring Adam och Evas historicitet och visar vad viktigt det är med saklighet i sådana här debatter. Att skriva en ledare i en tidning handlar om opinionsbildning och därför blir språket ibland både grovhugget och förenklat. När jag hänvisade till Stott var det inte till hans tolkning av Adam och Eva utan till hans definition av "evangelical", som jag finner öppnande och inte exkluderande.

Många inlägg har läst min ledare som ett inlägg i frågan om bibelsyn och Adam & Evas historicitet, men mitt ärende är ett annat. Som tydligt framgår av mitt genmäle ovan.

Jag kommer inte att besvara er som skriver om sidospår såsom frälsningslära, Equmeniakyrkans teologi och vad kollegor på THS lär eller inte lär.

Det är också svårt att i en debatt definiera "evangelikal", eftersom det finns olika perspektiv på vad det är: en etikett, ett varumärke, en självbeskrivning, en rörelse, ett teologiskt program, etc. Däremot har jag uppmanat Sändaren att publicera en artikel med historiska perspektiv på vad "evangelisk", "evangelikal", "fundamentalism" etc är.

Bo, vad är din egen definition på och/eller vision om att vara "evangelikal" idag? Berätta gärna!
Du använder starka ord om "Sunes sågning av 'evangelikalism'", men jag kan undra om du inte missförstår hans appell lite. I alla fall har inte jag uppfattat den som en sågning utan snarare som ett smärtsamt sår.
Swärd själv skriver f ö i sin replik följ.om de evangelikala (i USA): "Jag tror man måste vara medveten om att den är mycket omfattande och spretig, och man bör vara försiktig med generaliseringar." Och om sitt eget förhållande till beteckningen "evangelikal" skriver han rentav: "överväger att sluta kalla mig för evangelikal, för att beteckningen har blivit ganska innehållslös."
Hur uppfattar du det?
Själv kan jag beundra de unga evangelikala som fokuserar på fråga "Vad skulle Jesus ha gjort?" och som kanske bättre kan kallas Kristus-troende än Bibel-troende(?). Men, när hela 8 av 10 vita evangelikala röstat fram Trump till president för världens supermakt kan jag samtidigt förstå de evangelikala som idag finner det svårt att längre kalla sig så.
Hur ser du på det?

Sune, du skriver: "Exempelvis lästes texterna om Adam och Eva under långliga tider alle-goriskt, som en berättelse om dygd och last. "
Hur kan du veta det? Var du med när de läste texterna, eller bara gissar du, eller har du läst det i något som någon annan har skrivit?

Sven Andersson, ärligt talat bryr jag mig inte om innebörden i ordet ”evangelikal”. När vi blir frälsta blir vi ”lärjungar”.
Däremot bryr jag mig om Sunes definition av evangelikal. Något vill han ju ha sagt, annars hade han inte skrivit det han skrivit. Och udden är riktad mot de ”evangelikala”, vilket enligt Sunes definition blir snubblande nära de ”baptistiska”.

Går EK i otakt med sig själv? Det är frågan både i det stora hela och när det gäller Sune F:s ledare? Om det är så, så är – för att använda en starkare formulering – EK i strid med sig själv. Hur skall, i så fall, EK kunna bestå? Detta – om något – borde bekymra kyrkoledning, församlingar, församlingsmedlemmar, m.fl., kort sagt alla!

FLER NYHETER
Ilmar Reepalus förslag om vinsttak får kritik även från ideella aktörer.

Topplistan