När kritikerna däremot ifrågasätter nyttan med EU:s existens är det oroväckande, eftersom det vittnar om stor okunnighet om både bakgrunden till och syftet med samarbetet. Bakgrunden är Europas historia bräddfull av krig. Syftet är att upprätthålla ett samtalsforum i vilket missförstånd och rädslor kan upplösas och våld avföras som problemlösningsmetod. 

Efter 1900-talets två förödande världskrig hade den oerhört dyrköpta insikten vuxit fram, att freden nu måste ges förutsättningar att bestå. Man insåg att en union mellan de gamla fienderna var nödvändig. 

EU fick funktionen som intressebevakare för alla medlemsländerna och samtidigt som förmyndare för dem som inte på ett politiskt vuxet sätt kan leva upp till de gemensamma intressena och värderingarna. Exempel på detta ges oss nu när flyktingkrisen är i fokus. 

Förmyndarskap är inte populärt för dem som känner sig drabbade, men inte mindre nödvändigt så länge den potentiella risken finns för en upprepning av 1900-talets vanvett. De antidemokratiska krafter som nu växer sig allt starkare i flera europeiska länder, visar att den risken är reell. 

Ett starkt EU är nödvändigt i kampen för demokrati och mot fascism och imperialism. Imperier byggs genom att gränser flyttas med våld, typ Rysslands agerande i Ukraina. Förbund byggs i samförstånd och gör gränser mindre betydelsefulla. För unionen är det en ödesfråga hur medlemsländerna upplyser sina medborgare om EU. EU-frågorna måste få lämna marginalen och komma in i den politiska texten, gärna med kursivstil. Kanske skulle Equmeniakyrkan vika en helg för upplysning om och bön för EU.

Svensk press bör beakta att EU:s stora fråga inte rör svenskt snus, utan frågan om hur kontinentens framtid skall bli ljus. EU är ett världsunikt demokratiexperiment som inte får misslyckas.