David Petander vågade gå i tro

Vi kan vända oss till kyrkohistorien när vi letar efter något att ta på som vittnar om att det vi tror är sant. Kyrkans tradition och dess helgons liv bevisar kristendomens existentiella realitet; därifrån kan vi hämta empiri, erfarenhet och förkroppsligade vittnesord. Eller, enklare sagt: det finns inga bevis för den kristna tron, det finns bara vittnen.

 Vandrarprästen David Petander (1875—1914) är ett sådant vittne, en egendomlig och alltför bortglömd person i den svenska kyrkohistorien. Han hade just påbörjat en karriär som teolog och kyrkohistoriker när han tvärt bytte bana och lät sig  istället vigas till präst. Efter ungefär sju år i kyrkans tjänst, framförallt i Ånge i Medelpad, lämnade han statskyrkan bakom sig för att bli, som han själv kallade det, en Guds präst. Temat för många predikningar och även för David Petanders hela liv var ”Gud, ingenting mer!”. Hans budskap var allvarligt och för oss kanske strävt, men nödvändigt då han själv fått ana själva målet —  en värld där Gudsriket framträder i oförgänglig glans och härlighet. En vän skriver om Petanders upplevelse av detta givna mål: Likt Moses från Nebo fick han se in i det förlovade landet, löftets land. Och det blev fast och visst för honom, att Guds rike skulle komma. Han betygade: ”Det kan komma snart, och det kan dröja årtusenden, men Guds rike skall komma.” För detta rikes tillkommelse gav han hela sitt rika liv.

I dag igenkänns David Petander som ”en svensk Franciskus” och likaså ”en svensk Leo Tolstoj”, men han är ett okänt namn för de flesta och en del av kyrkans alternativa historia.  Jag undrar hur det kommer sig. I några år har jag fått vara vandrarprästens medvandrare. Eller, det är nog så att han snarare vandrat med mig. På min väg. Jag vill att han och hans budskap ska bli återupptäckta. Budskapet att Kristus var den allra största realisten som någonsin levt på jorden. David Petander dog för 100 år sedan, 6 oktober 1914, själsligt bruten och vid dålig hälsa. Vem var han och vad var hans budskap? Är hans livsöde en tillgång för oss i dag?

David Petanders stora önskan var att få följa Jesus, genom att följa hans ord och exempel. Detta leder till att han själv överger de sen tidigare givna framtidsplanerna och överraskar genom att ta tjänst inom statskyrkan. Kanske tänkte Petander att det inom kyrkan fanns de största möjligheterna för honom att tjäna Jesus och människor? Men det var inte så enkelt. Kyrkan var alldeles för präglad av yttre former, förstelnade och förfalskade. Petander gör som Jesus —  blir vandrarpredikant. Innan han lämnar Ånge predikar han följande ord: ”Gud behöver inga kyrkor. Gud behöver inga bönhus. Gud behöver inga präster. Gud behöver inga predikanter. Men han behöver människor, fyllda av sin ande”. Befriad från statskyrkan och sina ägodelar ger han sig iväg och förklarar att Guds rike är nära människorna. Genom ord och gärningar förkunnade David Petander ”den nya mänskligheten”, han vandrade från plats till plats i mellersta Sverige och samlade människor omkring sig. Utmärkande var hans självuppoffrande och tjänande gärning: det berättas att han besökte städernas eländiga, sjuka och värnlösa och vårdade dem, hjälpte dem och skurade deras svarta golv, tvättade fönstren rena från smuts och damm, sågade ved åt de orkeslösa, kokade en varm soppa åt de sjuka och lämnade sina kläder till skydd åt de frysande. Han berättar med ord och gärningar och många blir berörda av hans budskap. På vissa ställen, som i Falun och Örebro, får man känn på väckelse, nya tider, men förhoppningen slocknar så småningom. Han färgas av historiens och samtidens rörelser och trender.

Petanders specialintresse var den pietistiska kommuniteten i Herrnhut och han läste Leo Tolstoj flitigt. Han influerades även av den då populära teologiska riktningen liberalteologi men lyckades sammanföra den liberala teologins lättförståeliga dogmatik centrerad kring Bergspredikan med sitt radikala handlande. Det är som han tänkte ”jag ska göra det så enkelt jag kan för att människor ska förstå det här. Och om de ändå inte förstår mina ord får jag förklara med mina handlingar”. Hos Petander finns även drag av mystik, samtidigt som han var handlingskraftig — en aktiv mystiker.

Två satser var av grundläggande betydelse för David Petanders livsåskådning och hela hans tillvaro: ”världen blir frälst genom liv” och ”Kristus måste ta gestalt i oss”. Petanders budskap är att människor måste göra ett val, så snart som möjligt. Vänd er bort från det världsliga, det tomma, och vänd er åter till Gud. Gud väntar på er med öppna armar. Jesus har möjliggjort för människan att leva ett nytt liv, i sin andes kraft. Världens skatter — pengar, ära och makt — kommer inte att bestå men de eviga värdena förgår aldrig. Sträva efter det eviga, efter sanning, godhet och rättfärdighet. Välj den smala vägen, som Jesus visat oss; den smala vägen är snårig och trång, ”obeprövad”, men där finns sann vila för den som är trött, och den vägen slutar med porten till staden. ”Jesus måste ta gestalt i oss”, det kan bli så, det är nära.

Livet på vandring, i överlåtelse och uppoffring tär på Petanders kropp och själ och som en sargad, fast hoppfull person möter han döden vid 39 års ålder. I samband med Första världskrigets utbrott hade han inkallats för militärtjänstgöring men då han inte inföll sig hämtade man honom och förde honom till krigsrätten. Han försvarade sig med orden ”jag tjänar endast en konung, Kristus”. Kort därefter dör David Petander. Dock lever hans budskap kvar bland vännerna, kända och okända. Den unika kännedom om Gud och dennes vilja som Petander sägs haft, den som han tillskrivs av sina biograferande efterföljare, visar sig i hans hängivenhet. Det vill säga, David Petanders radikalitet blir ett sorts bevis på att han visste något som få vet. Eller var han bara ”en dåre”... ? Men, tänker jag, är det inte de kristnas praktik som mer än annat vittnar om vem Jesus är och är det främsta beviset på Jesus upphöjda status?

Petander skiljer sig mest från mängden genom att han vågade kasta sig ut i förtröstan på Gud, han vågade tro —  Jesus har rätt. Hans handlande och enkla budskap fortsätter att inspirera människor från olika delar av kyrkan. Det som han varit med om, som gjorde att han vågade tro, det har jag bara fått ana. Det han har fått smaka på vill jag också ha! ”Gudsriket i all dess oförgängliga glans.” ¶

Maja Ekström

är frilansskribent och teologistuderande vid Lunds universitet.