Ibland frågar jag mig varför jag går i kyrkan. Ibland känns det som att jag inte orkar eller vill. Men jag går i alla fall. Så varför? Ställer man inga frågor får man inga svar. Så varför inte fråga? I vårt samhälle tycks det finnas allt fler som inte går. Är det genomtänkt eller har det bara blivit så? Eller vill man inte höra ihop med någon annan än sig själv?

Ett av mina skäl att gå i kyrkan heter Noa, den där märkliga mannen som byggde ett enormt skepp av goferträ, vad det nu var, antingen han nu levat som kött och blod eller är en fiktion. Berättelsen om honom handlar om mig, om oss. I de tusentals atombombernas tid vet de allra flesta att vi hotas av förintelse. Att människan är i stånd till detta vet vi också. Begreppet förintelse berättar något. Noa insåg att allt liv var hotat och räddade sin generation och allt levande då han följde vad han fått veta. Vet inte vi också att allt liv är hotat. Vad gör vi? Var växer den goferskog vars trä duger till att bygga en räddningsark mot förintelsen?

Ett annat skäl heter Abram, han som inte ville försöka bygga något torn som skulle nå himlen utan lämnade sitt land för att gå mot ett annat, utan att veta vart. Han vågade ta beslutet att inte förbli under förtryckets mekanismer. Kanske det som än i dag, efter tusentals år, hotar hans avkomlingar. Återigen förintelse.

Den bibliska berättelsen rymmer alla slags mänskliga reflexioner, bland annat kring frågan varför vi och allt annat finns. I kyrkan möter jag en rad gestalter som brottas med frågan vad det är att vara människa. Kanske är det i botten av den frågan som religion föds.

Somliga av de bibliska texterna är närmast obegripliga eller oläsliga. Måste man som kristen, för att vara bibeltroende, kunna att ”Elifas söner var Teman, Omar, Sefi, Gatam, Kenas, Timna, och Amalek. Reguels söner var Nachat, Serach, Shamma och Missa”. Eller att ”de söner som föddes åt Hesron var Jerachmeel, Ram och Keluvaj. Ram blev far till Amminadav och Amminadav till Nachshon, judeernas furste. Nachshon blev far till Salma och Salma till Boas…” Jag har aldrig hört någon predikan om Kalev eller Hesron. Jag förväntar mig ingen förkunnelse över dessa och åtskilliga andra bibeltexter. Men kan man tycka att något som Gud själv har skrivit är tråkigt, ointressant eller rent av felaktigt?

Jag vet inte säkert om det finns någon fysisk Gud gestaltad så att han kan förstås av mig. Men jag älskar berättelsen om Jesus som gjorde väl och hjälpte alla i utsatthet och nöd och berättelserna om alla dessa som brottades med livets gåta.

Jag tröstas av Uppenbarelsebokens ord: ”Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen som en brud som är smyckad för sin man.” Ett hopp bortom förintelsen som jag får dela med älskade medmänniskor.

Jag går i kyrkan därför att jag tror på att man genom mänskliga gemenskaper kan hitta vägar till förändring, att gå några steg mot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Av denna anledning är jag också betalande medlem i en rad organisationer engagerade i viktiga ärenden. Om vi som tror på kärlek och rättvisa, rättfärdighet och omsorg överlämnar åt rasister, antisemiter, våldsideologer att obemötta bilda stora rörelser som vill ha total makt överlämnar vi samhället till envåldshärskares förtryck. Jag vill inte gynna en sådan framtid. Därför går jag i kyrkan, trots alla obesvarade frågor. Jag menar att gemenskapen där handlar mycket mer om denna världen och vårt liv nu och här än om himlen.