Mellanöstern

Där allt hopp är ute

Att stänga kristenhetens heligaste plats – Den Heliga gravens kyrka i Jerusalem – var en mycket speciell åtgärd. Kyrkoledarna i Jerusalem deklarerade utanför kyrkporten att detta var en protest inte bara mot en ny typ av beskattning av kyrkorna, utan mot vad man ser som systematisk diskriminering av kristna och muslimer i Jerusalem och på de ockuperade områdena.

Men aktionen ger uttryck åt mer än så, även sedan kyrkan nu öppnats igen. Stängningen markerar att kyrkornas medlemmar och ledare ser mycket allvarligt på det nuvarande politiska läget i landet. 

I en extremt utdragen konflikt (70 år!) finns risken att många tröttnar och ger upp. Kanske har också många redan slutat läsa denna ledare, därför att ämnet upplevs tjatigt. Men för kyrkoledarna i Jerusalem är det svalnande intresset ett svek mot människor som lever i ständig fruktan och utan hopp för framtiden. De ser det också som en eftergift för politisk ovilja att skapa rättvis fred.

Allt pekar nu åt fel håll i Jerusalem. Därför tog kyrkoledarna till orda på detta drastiska sätt. Fredsförhandlingarna är nerfrysta. Den israeliska bosättarrörelsen tar mer och mer mark. Olika grupper i samhället isolerar sig från varandra. Utstuderade former av diskriminering pågår – helt öppet. Senast förra veckan rev israeliska myndigheter hus i Shuafat och Beit Hanina i Östra Jerusalem och gjorde palestinska familjer hemlösa. Orsaken uppgavs vara att de inte hade byggnadstillstånd – vilket ytterst få palestinier får – men samtidigt får israeliska bosättare tillstånd att bygga. 

Framför allt är det nu en specifik händelse som förknippas med det allvarliga läget, och det är president Donald Trumps ensidiga beslut att flytta USA:s ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Kyrkoledarna och många andra ser detta som en symboliskt laddad åtgärd som kan få katastrofala konsekvenser, därför att det öppnar ett stort sår: Palestinafrågan. Den läkedom som ”tvåstatslösningen” skulle ge är i praktiken inte längre möjlig. Och andra realistiska alternativ saknas, inte minst därför att ambassadflytten innebär att USA:s ledare abdikerat från sina möjligheter att sätta press på Israel och få förtroende bland palestinierna.

I sak handlar Palestinafrågan om en omfattande och långvarig postkolonial kris, som förutom Israels befolkning berör sex miljoner palestinier på Västbanken och i Gaza. Frågan berör också de palestinier som fördrivits till eller hamnat i flyktingläger i Jordanien och Libanon eller som bor i diaspora runt om i världen. Att den komplexa frågan förblivit olöst har många orsaker, men den främsta verkar vara fanatisk nationalism – både arabisk och israelisk. 

Det är alltså utifrån denna frustrerande situation som kyrkoledarnas åtgärd ska ses. Och situationen har definitivt inte förändrats genom Israels eftergift att skjuta upp ett lagförslag. 

Denna ledare skrivs i Amman i Jordanien, ett kungarike som uppfattar sig själv som regionens enda stabila sammanhang. Kanske är det därför som Jordanien blivit en tålmodig mottagare av stora flyktingströmmar från den ena efter den andra krisen i grannländerna. Nu senast minst 800 000 från krigen i Syrien och Irak. 

Men även i Amman märks en påtaglig oro, särskilt inför 70-årsdagen av staten Israels tillkomst den 14 maj. Man fruktar uttryckligen för vad som då kan hända om Trump sätter sina planer i spel och börjar flytta ambassaden. Redan nu ser man tecken på att det har gett ännu mer rum för extremism och konservativa krafter i Mellanöstern – inom både politik och religion. 

– Om Trump går från ord till handling, är allt hopp om en rättvis fred definitivt ute, hävdar både präster och diplomater här i Amman. 

– De enda vinnarna blir de som tillverkar och säljer vapen av olika slag, suckar den lutherske prästen Samer Azar.

Både den israeliska bosättarrörelsens framfart på ockuperad mark och Trumps provocerande utspel visar tydligt att Israel-Palestinakonflikten inte är en religiös konflikt. I grund och botten är den politisk, även när Guds namn används i anspråk om ”rättigheter till land”, och i uppmaningar till ”heligt krig” och ”hämnd”. 

Politiska frågor ska alltså lösas med politiska medel, men med medvetenhet om att religion ibland används i politisk retorik som medel för att splittra människor från varandra. 

Vad gör då kyrkorna i detta allvarliga läge – mer än att stänga Gravkyrkan? Trots att de kristna utgör bara ett par procent av befolkningen i Mellanöstern, är deras aktiva närvaro mitt i all hopplöshet mycket märkbar. De utbildar enträget i sina många skolor nya generationer, så att man inte i okunnighet blir offer för propaganda. De tar emot flyktingar och ger dem hjälp till självhjälp. De ber och sätter sitt hopp till Gud, vilket relativiserar imperiernas hotfulla makt och de moderna ekonomiska utvecklingsidealen. 

Kyrkornas folk lever evangelium. Mitt i den allvarliga krisen står de upp för internationell rätt, de visar i handling alla människors lika rättigheter och skyldigheter, och de strävar efter att ge varje människa värde och värdighet. 

På gräsrotsnivå håller också en befrielseteologisk läsning av Bibeln på att slå igenom i kyrkorna – mitt i all hopplöshet. 

Befrielseteologi är en metod som reflekterar över tron genom att konfrontera livets problem med Guds uppenbarelse. Metoden utvecklades bland de fattiga i Latinamerika på 1960-talet och fick senare ett stort genomslag i kampen mot apartheidpolitiken i Sydafrika. Och nu har den börjat prägla de kristna palestiniernas kamp mot liknande problem.

Den anglikanske prästen Naim Ateek sammanför i sin senaste bok (A Palestinian Theology of Liberation: The Bible, Justice, and the Palestine-Israel Conflict) livet under den israeliska ockupationen med hur Jesus förhöll sig till den romerska ockupationen på sin tid. Jesu undervisning om Guds rike ger, enligt Ateek, en syn på land, makt, rättvisa och utgivande kärlek som kan befria den verklighet som israeler och palestinier lever i.

– Jesu budskap i ord och handling var en kritik mot den dominerande stormakten, den orättvisa ekonomin och varje form av religiöst monopol. Därför påtalade Jesus alla slags privilegier och ojämlikhet, säger Naim Ateek i en föreläsning för THS-studenter i Jerusalem.

Från möten med kristna i Jerusalem och i Amman bär jag med mig en motsägelsefull insikt om hur hopplöst läget är och hur stor skillnad det gör, när hoppet blir handlingar som återspeglar Guds rättvisa och villkorslösa kärlek.

 

  

 

 

  • 3 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar
  • Åke Fahlgren

    Sune.
    Vad gott läsa dina adekvata rader, om en.
    Om verklighet som är ” långt borta”, en ändå så nära!

  • Inger Styrbjörn

    Så roligt att du lyssnat till Sabeels grundare, Naim Ateek.
    Han är suverän och kommer till Sjövik i sommar, 15-17/6 2018.
    Tack för vad du skrivit! Du är också suverän!

  • Thomas Kärrlander

    När förhänget brast i tempel (Mt 27:51) så var det Guds markering i det jordiska och under samma generation så uppfylldes Jesus profetia (Mt 24:2) att sten inte skulle lämnas på sten, vilket kan betraktas som Guds utropstecken för slutet av det gamla förbundet.

    Guds nya tempel är istället för sten byggt av kött och blod. Nu väntar vi ivrigt på det nya Jerusalem som är byggt av Gud själv (Upp 21:2).