Efter att i likhet med många andra ha gjort en resa i Lutherland har några detaljer fått mig att fundera över barndopets fortsatta praktiserande inom Equmeniakyrkan.

Vid besök i St Petri och Pauli kyrka i Eisleben, där Martin Luther döptes dagen efter sin födelse, fanns nämligen utöver dopfunten, även en nygjord dopgrav – en cirkelrund öppning i golvet, med staket omkring och fylld med vatten.

På Luthers tid var barndopet av många olika skäl en självklarhet för de allra flesta, men minnesmärkena över Luther ligger i det forna Östtyskland där den ateistiska propagandan fått många att lämna både kyrkan och tron. I dag är alltså detta område, liksom stora delar av Europa än en gång ett missionsland. Den som nu kommer till tro, är sällan döpt som barn, vilket innebär att troendedopet aktualiseras. Enligt uppgift kom dopgraven regelbundet till användning i denna gamla Luther-kyrka.

Också i Sverige är seden med barndop i avtagande, trots stora kampanjer inom Svenska kyrkan, och även Sverige blir alltmera sekulariserat med sjunkande medlemstal som följd. I århundranden har kyrka och stat strävat efter enhet i tron, men denna tid är försvunnen sedan länge. Även om kyrkotillhörigheten med därtill hörande seder och traditioner fortfarande är relativt hög, är den kristna tro som alltsedan Luthers tid fått sin näring genom regelbunden kyrkogång, katekesundervisning och konfirmation endast ett minne blott. Sverige är nu åter ett missionsland.

Frågan är alltså om vi inom Equmeniakyrkan, där somliga dessutom har sina andliga rötter bland anabaptisterna, ska fortsätta att döpa barn, med tanke på det mångkulturella samhälle vi numera lever i? Genom att döpa de små barnen, tar vi dessutom ifrån dem den välsignelse som ligger i att själva medvetet få ta ställning till den kristna tron. Vi kan också inom vårt eget samfund genom att döpa barn, hamna i en situation där vi själva förväntas utföra ”omdop”.

Också på slottet Wartburg aktualiserades dopet för mig, då jag förutom berättelsen om bibel-översättaren Luther, även kunde läsa om hur man djupt nere under borgens höga torn hade en brunnslik fängelsehåla där bland andra anabaptister hölls fångna!

På en tavla utanför tornet kunde jag läsa om fången  Fritz Erbe som envist höll fast vid sin övertygelse om troendedopet.

Jag förstår mycket väl, att frågan om barndopet är mycket känsligt, inte minst med tanke på Svenska kyrkans församlingssyn, men jag vidhållet att ”allting har sin tid”!