Att vara kristen är en relation. Till Gud och till världen. Därför måste tro alltid utgå från individen, lär oss religionspedagogen Thomas H Groome.

Han understryker att man bara kan dela sin personliga tro, inte missionera.

Inte basunera ut heller, skulle man kunna lägga till. Och heller inte klistra allmänepitet kristen på allt och alla som tycker och tänker på ett visst sätt.

Den andra sidan av myntet blir nämligen då att alla de, som exempelvis inte har värdekonservativa åsikter, inte är kristna.

Mycket av fördomarna som finns mot kristna i samhället beror på just det här. Trots den snåriga blombukett, som svensk kristenhet utgör, buntas alla gärna ihop i något slags allmän offentligt anti-abort – paket.

 För den som vill företräda något annat, om så bara en reflekterande inställning till omvärlden, blir offentliga manifestationer också problematiska. Att marschera för Jesus på gator och torg känns ibland som att marschera rakt in i den fundamentalistiska fållan.

Jag anar att det är därför många Equmeniaförsamlingar numera avstår Jesusmanifestationen. Däremot: en gudstjänst i Kungsträdgården som visar vad det är vi faktiskt gör i våra slutna rum på söndagarna, är ett ypperligt initiativ.

För det är konsekvenserna av kristen tro som ska synas. Som när SKR, Sveriges kristna råd, beslöt att marschera mot förföljelsen, för att inte säga slakten av kristna i världen. Eller som arbetet med en ny förebyggande och fredsinriktad säkerhetspolitik för Östersjöregionen, som forskaren Lars Ingelstam och Sändarens tidigare chefredaktör Anders Mellbourn presenterat.

Eller demokratiskt arbete. Som strävan att få fler att rösta i EU-valet. En uppgift som ekumeniska EU-kontoret nu genomför Sverige runt.

 För att nu ta några få exempel. Många Equmeniaförsamlingar arbetar dessutom aktivt för att hjälpa nyanlända flyktingar att integreras i det svenska samhället.

Eller så engagerar sig församlingar och pastorer i enskilda flyktingars öde. Som Ingemar Olsson i Fellingsbro, som tillsammans med sin församling, kraftfullt arbetat  med flera asylärenden. Eller Bengt Sandqvist och Ansgarsförsamlingen i Västerås.

Alla dessa tar också tydligt avstånd från främlighetsfientlighet och rasism.

 Samtidigt borde vi kämpa för att också folkvalda rasister har rätt att uttrycka sina åsikter. Jimmie Åkesson och SD har faktiskt valts och befunnits värdiga av en ansenlig del av svenska folket. Varför det är så är något att begrunda, och motverka. Samtidigt som vi tar konsekvenserna av dessa val. Men att kasta ägg, eller välja att inte dela ut röstsedlar eller reklam från SD, är fegt och fel.

Det är inte demokrati. Och det är inte rätt. Inte så länge vi står fast vid den gamla devisen: ”Jag avskyr dina åsikter men jag går i döden för din rätt att uttrycka dem.”