Breivik och vi - hur olika är v?

Med fog ryser vi inför Breivik och hans förvrängda verklighetsuppfattning, massmord och beklagande av att han inte lyckades döda fler. I vårt inre tackar vi Gud att vi inte är som denne massmördare. Innan vi helt försjunker i självrättfärdighet, bör vi dock fråga oss: Hur olika är vi egentligen — vi och Breivik — och då inte bara i den meningen att vi alla rymmer både gott och ont?

Enligt Breiviks världsbild befinner sig det kristna Västerlandet i krig mot islam och muslimer, som är på väg att invadera våra länder. Denna krigssituation ger honom dispens från den vanliga fredsetiken (demokrati, ickevåld, mänskliga rättigheter). När ledande politiker helt enkelt är marxistiska förrädare måste de röjas ur vägen. Endast på det sättet kan nationens intresse och kristna värden försvaras. Endast genom att överge dessa värden kan de försvaras.

I krig är i praktiken alla medel tillåtna, även de som är förbjudna enligt krigets lagar. Och inte bara för Breivik. Hela terrorbalansen byggde på denna princip. Risken för kärnvapenkrig måste vara trovärdig för att terrorbalansen skulle kunna fungera. Båda sidor måste övertygas om att den andra sidan faktiskt är vansinnig nog att vara motpart i ett ömsesidigt självmord — om ”nödvändigt”. För trovärdighetens skull behövde de gå så nära brantens kant, att de riskerade att trilla ner av rent misstag. Ländernas militära försvar — även Sveriges — bygger på dispens från fredsetiken. Därför spenderade nationerna nästan 12 200 miljarder på rustningar i fjol och den internationella vapenhandeln omsätter ca 400 miljarder per år.

Denna dispens ger Sverige fribrev för en vapenexport på 13—14 miljarder per år och gör oss till världens ledande vapenexportör räknat per capita. Med den som moraliskt alibi kan politiker från båda blocken argumentera för svensk militärteknisk spetskompetens och för jobb i Sverige i en dödens industri.
Bortglömd är principen att inte sälja vapen till oroshärdar, till länder som grovt kränker mänskliga rättigheter, till länder som är eller riskerar att bli indragna i väpnade konflikter.

Nu för vi  själva krig i Afghanistan — för demokratins, frihetens och kvinnornas skull. Vi — ja, hela det internationella samfundet är ju hotat av mullorna, av talibanerna. Vår världsbild skiljer sig inte så dramatiskt från Breiviks, och sin värdering att i krig är allt tillåtet — den har han fått från oss.