När det i december förra året blev känt att affären skulle bli av beskrev svenska politiker hur de skulle ”dansa samba” av lycka, för nu skulle jobb skapas och framstående teknologi främjas. Men är att dansa samba verkligen en lämplig reaktion på en affär som innebär att Sverige väljer att sälja krigsmateriel till ett land som kämpar med stor fattigdom? Sverige har, genom Politik för Global Utveckling (PGU) beslutat att alla politiska områden ska utgå från fattiga människors perspektiv och mänskliga rättigheter. Att prioritera vapenaffärer och godkänna en stor affär till Brasilien rimmar illa med den ambitionen.

Fler stridsflygplan kommer inte göra livet säkrare för Brasiliens befolkning, där cirka 50 000 människor mördas varje år. Nya stridsflygplan kommer inte hjälpa den femtedel som lever under den nationella fattigdomsgränsen eller de 15 procent av landsbygdsbefolkningen som saknar rent vatten. Sverige borde istället stötta Brasilien i att komma till rätta med dessa problem.

Men istället har Sverige sålt in Jas-plan med hjälp av så kallade motköp, som enligt uppgifter från Saab kommer sträcka sig över en tioårsperiod. Att höra om dessa motköp gör oss som fredsrörelse orolig.

Vi minns skandalerna kring motköpen i samband med att Sydafrika köpte Jas-plan 1999. De skulle skapa jobb och välstånd. Men av de stora löftena blev det inte många konkreta resultat.

Detta uppmärksammades så sent som för några veckor sedan i dokumentären Jas och de hemliga affärerna på Dokument inifrån på SVT. Där beskrivs hur Saab, som en del i överenskommelsen kring motköpen, investerade i en maskin som skulle bota hiv med elektromagnetism. Något som är rent kvacksalveri enligt forskare och i värsta fall har kostat människor livet. Kommer vi höra om liknande skandaler från Brasilien inom några år? Kommer Brasiliens invånare att berätta för oss hur landet har lidit av de vapenaffärer som gjorts med Sverige?

Men motköpen är problematiska av fler anledningar. De är faktiskt inte tillåtna inom Europa, eftersom de innebär hög risk för korruption och stör konkurrensen. Dessa regler borde rimligtvis gälla även när köparlandet ligger utanför Europa, särskilt med tanke på erfarenheterna från Sydafrika.

Politik handlar om val och prioriteringar. Och Sverige har i detta fall valt att prioritera stridsflygplan för 100 miljarder skattekronor och dessutom stora diplomatiska resurser för att främja vapenindustrin och få denna affär till stånd. Det tycker vi som representerar Kristna fredsrörelsen är skamligt. Världens länder investerar 10 gånger mer pengar på vapen, rustning och militär som fredsbyggande och fattigdomsbekämpning. Om inte världens länder, inklusive Sverige, väljer att prioritera att utrota fattigdomen, ge stöd till demokratirörelser och vidtar kraftfulla åtgärder för att hindra klimatförändringen kommer vi aldrig få en rättvis och hållbar fred.