Under 1900-talet formulerades ett kontrakt mellan stat och medborgare. Staten sa: Ni ger oss makt, vi ger er trygghet. Så lades grunden för den moderna välfärdsstaten - från Roosevelts USA till Stalins Sovjet; inklusive, naturligtvis, Erlanders Sverige.

Idag håller kontraktet på att upplösas. I Sydeuropa upplever medborgarna statens oförmåga att skydda dem inpå bara kroppen. När vintern drar in över medelhavsländerna har många inte råd att slå på värmen i sina hem, medan andra hotas av vräkning.

Även i Sverige har vi - ekonomiska apokalypser förutan - vant oss vid att lita mindre på statlig välfärd. Tvärtemot vad nästa års valrörelse kommer ge intryck av så har förändringarna varit ett blocköverskridande projekt. En åldrande befolkning, en mer avancerad och dyrare sjukvård, en global konkurrensutsättning av arbeten och industrier har mer eller mindre tvingat fram det. Staten kan inte ta ansvar för oss som den en gång gjorde. Vi förväntas ägna oss åt privat pensionssparande, och för att säkra kvalitén väljer allt fler privata alternativ för vård och omsorg.

Man kan naturligtvis provoceras över välfärdens avveckling de senaste decennierna, men frågan är om inte det ursprungliga välfärdskontraktet är mer upprörande. Statens falska löfte om trygghet, som fick oss att montera ner de andra trygghetssystemen: familj, släkt, granngemenskap. Hur den tjusade oss med falska löften om frihet och oberoende.

Det är lätt att tänka på 1900-talets socialistiska Sverige som ett kollektivt projekt. Men som historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren visat handlade den svenska välfärdsstaten inte om gemenskap, utan om förverkligandet av en modern hyper-individualism. Genom tillit till statens beskydd frigjordes individen från lokala band och beroenden. Trägårdh och Berggren kallar detta för ”den svenska statsindividualismen”: en individualism garanterad av staten.

Låt oss ta ett steg tillbaka, så att de stora linjerna blir tydliga: i ett traditionellt samhälle vilar individens trygghet i de nära relationerna - familj, socken, släkt. Det fungerar ofta utmärkt, ibland inte alls. I början av 1900-talet ersatte den moderna statens löfte om trygghet denna mellanmänskliga omsorg. I Sverige skedde det på ett närmast absolutistiskt sätt, genom att det civila samhället gavs litet utrymme. Men när staten nu drar sig undan står individen helt plötsligt ensam, utan varken stat eller gemenskap som skyddsnät. Var och en tvingas bli sin egen välfärdsenhet, med pensionssparande och arbetslöshetsförsäkring.

Håller vi oss friska och produktiva kan det kanske funka. Såtillvida inte den ekonomiska krisen rör sig några mil norrut, mot våra breddgrader. Då kommer det bli tydligt hur utsatta vi är. När vi anförtrodde våra liv åt välfärdsstaten bytte vi gemenskap mot frihet och oberoende. Staten kan uppenbarligen riva kontraktet, men vad gör vi?

Är vi beredda att återigen vända oss mot dem som står oss nära och fråga: Om jag en dag inte längre orkar eller kan - tar du hand om mig då?