Det må vara så att den digitala revolutionen bygger på ettor och nollor, men när den binära strukturen blir ett mönster för vår verklighetsförståelse är det fara å färde. Livet är verkligen inte alltid ”antingen eller”, inte heller bara ”ja eller nej”, inte ”liberalt eller konservativt”, inte ”svart eller vit”. För det mest är det ett tredje alternativ och femtio nyanser av grått och komplexa relationer med många möjligheter.

En anledning till vi fått ett råare politiskt klimat och ökade polariseringar i samhället är att de binära tankesätten styr. Så tänker nämligen Putin. Så tänker IS. Så tänker SD. Så tänker de som skriver hatbudskap på sociala medier. Tankemönstret medför att man inte finner några som helst försök till självreflektion, inte heller några resonemang för att övertyga andra.

Putin, IS, SD och andra extremister har utvecklat en politisk kultur som baseras på premissen att världen är allt igenom rutten och ondskefull. Därför behöver de inte ens låtsas att de har goda avsikter. Världen är ju i deras ögon binär: onda mot goda. Själva ser de sig som ljusets riddare i ett rättfärdigt krig mot mörka krafter.

Enligt Björn Wiman i DN (30/8) genomsyras också kulturlivet i Sverige av en typ av binärt tänkande som strider mot den komplexitet och mångtydighet som all stor konst försöker gestalta. Därför hävdar Wiman att de politiska ställningstaganden som konstnärer nu gör i ett hatfyllt idéklimat dessvärre kan vara ett krissymptom i sig.  

När konstnärer tvingas in i den politiska debatten är samhället ytterst illa ute. Deras uppgift är att vara en aktiv del av samhället genom att verka med sina egna uttrycksformer. Genom olika konstarter tillför de andra språk och perspektiv, som motverkar ett farligt binärt tänkande. Konstnärer synliggör komplexiteten och mångtydigheten i världen. 

De binära tankemönstren finns också i kyrkorna. Fortfarande försöker man dela upp kristna i ”liberala” och ”evangelikala”, fastän dessa grupperingar egentligen är två sidor av samma my(n)t, kallat moderniteten. Men det vill ingen se, för de skulle kräva ett mer komplementärt sätt att förstå heliga ting, till exempel frågan om i vilken mening Bibeln är Guds ord. 

För att komma vidare behöver kyrkorna sätt att tänka som inte är binära. Det är förlegat att tala om ”Svenska kyrkan och frikyrkan”, ”Kyrka och samhälle”, ”storstad och glesbygd”, för att nämna några vanliga. Där man uttrycker sig så sänks redan låga förväntningar på Gud och Evangeliet, och det skapar onödiga klyftor mellan människa och människa.

Kristen tradition är rik på paradoxer och mångtydighet: Bibeln har fyra evangelier om Jesus. I liturgin tillbes Gud som ”treenig”. Enligt trosbekännelsen är kyrkan ”katolsk”, vilket betyder en komplex helhet över tid och rum.

Istället för att ta vara på denna dynamik i normer och traditioner ideologiseras och konfessionaliseras de. Det ger tydliga fack, ett strategiskt förhållningssätt mellan människor och ett försvar för det egna territoriet. Mycket binärt. Rena rama putiniseringen.

Men kyrkan är primärt ingen åsiktsgemenskap. Det är i grunden ingen idéburen organisation. Kyrkan är uppenbarelseburna relationer, där vi ständigt söker sanningen och där gästfrihet ger rum för livets mångtydighet.