Bibel och bön är ett av Gemensam framtids första fokusområden. I anslutning bjuder Sändaren hela tiden fram till påsk på en särskild artikelserie kring frågor om bibelbruk och bibelsyn. Författare är Rikard Roitto, lektor på Teologiska högskolan Stockholm.
Ibland upplever den som läser Bibeln att Bibelns texter bara är text, kanske intressant,
kanske tråkig, kanske ljuvlig, kanske problematisk. Men så händer det — ur bibeltexten
kommer inte bara ord utan ett gudomligt tilltal. Texten skär in i läsarens liv och blir
Guds ord. Augustinus av Hippo (354—430), till exempel, visste varken ut eller in i sitt liv
när han en dag läste två versar ur Romarbrevet:
Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med
otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha
inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Rom 13:13-14)
För de flesta av oss framstår denna text som en osannolik befriare, men för Augustinus
blev orden en förlösande kallelse till ett annat liv. Tilltalet i texten löste hans livs-kris.
Gråt, oro och tvivel blev till inre ljus, lugn och tillit.
Många kristna har genom historien försökt hitta sätt att läsa Bibeln där texten kan
bli ett gudomligt tilltal. Origenes (184—253) hade en närmast sakramental syn på
bibelläsningen. Den som lyssnar till ordet möter Guds nåd, precis som den som tar emot
nattvarden, menade Origenes. Benediktiner-munkar utövade under medeltiden (och än
i dag) lectio divina (andlig läsning), daglig bibelläsning under bön. Därefter mediterade
de över texten, bad, och avslutade med ordlös kontemplation inför Gud. Målet med
denna typ av bibelläsning är inte skarpsinnig analys, utan att bibelordet ska bli Guds
levande ord till lyssnaren. Ignatius av Loyola (1491—1556), grundaren av Jesuiterna,
uppmanade jesuitmunkar att använda sin fantasi för att gå in i bibelberättelsens värld
och måla upp den i sitt inre för att bättre förstå textens alla dimensioner. Den som läste
upp texten för de andra munkarna skulle läsa texten stillsamt, närmast tråkigt, för att
ge utrymme åt Gud. Genom att reflektera över texten förändras vi så att vi reflekterar
texten, menade Ignatius. Vårt tankesätt marineras av Bibelns tankemönster så att våra
sätt att handla i vardagen förändras. En liknande tanke ligger bakom Bibliodrama,
en bibelläsningsmetod med rötter i 1970-talets Tyskland, där en grupp gestaltar
bibeltexter tillsammans på olika sätt för att hitta textens tilltal och djup.
Ungefär samtidigt som Ignatius av Loyola förespråkar sin bibelläsning hävdar Martin
Luther (1483—1546) att skriften allena ska vara rättesnöre för den kristna läran.
Även Luther hade upplevt hur bibeltexten kan bli Guds befriande tilltal. När han
studerade Romarbrevet 1:17 i sin kammare insåg han att ”Guds rättfärdighet” inte är
den rättfärdighet som Gud kräver utan den rättfärdighet som han ger, en insikt som
befriade honom från rädslan att fördömas. (Bibel 2000 översätter ”Guds rättfärdighet”
med ”rättfärdighet från Gud” i Luthersk anda.) Inte desto mindre är det inte det
personliga gudomliga tilltalet som dominerar Luthers bibelutläggning. Snarare försökte
han, och ännu mera den lutherska kyrkan efter honom, med intellektuell möda diskutera
vilka kristna dogmer som Bibeln skulle anses ge stöd för.
Även den tidiga bibelforskningen (1700-talet och framåt) siktade mot att fastställa vad
man ansåg var textens enda legitima mening — den ursprungliga, det som författaren
avsåg. Samma strävan efter att förstå textens enda rätta betydelse kännetecknade även
bibeltrogen och fundamentalistisk bibeltolkning runt förra sekelskiftet. Sökandet efter
en enda sann betydelse i texten gick före sökandet efter det gudomliga tilltal som texten
kan ge i bibelläsarens liv.
Som bibelforskare anstränger jag mig dagligen för att förstå texten i sitt historiska
sammanhang, men att fastställa en ursprungsbetydelse (i den utsträckning det nu är
möjligt) kan dock inte vara slutpunkten om texten ska kunna bli ett ord från Gud till oss.
Det var först när boktryckarkonsten utvecklats så långt att Bibeln blev rimligt billig att
trycka som en vanlig arbetare eller bonde hade möjligheten att låta bibelläsandet bli
ett tilltal från Gud. Fram till och med 1800-talet var bibeltexten inte tillgänglig för de
allra flesta människor. Men när Bibeln blev möjlig att köpa så satte folk i stugorna igång
med att läsa på sätt som låg helt utanför den etablerade kyrkans kontroll. En fullständigt
fascinerande tolknings-
revolt utbröt när det så kallade ”läseriet” blev en folkrörelse under 1800-talet. Många
präster anklagade läsarna för att vara förryckta. Andra präster, såsom Anders Wiberg
(som med tiden blev baptist), såg läsarna som sina andliga fränder. Många sätt att
använda Bibeln bland läsarna var ganska naiva. Vanan att söka Guds ledning genom
att ta tumversar och den i så många kristna hem populära ”mannaskål-en” (en skål
med små lappar med bibelord som man kunde dra slumpmässigt) är bara exempel på
bibelläsningsmetoder som emellanåt kunde leda till högst tveksamma resultat. Men mitt
i allt detta fanns det också mycket klokhet och många lärde känna Gud på ett nytt sätt
genom att brottas med texterna själva istället för att bara låta prästen servera färdiga
tolkningar.
Så här i början av 2000-talet visar tillgänglig statistik att våra biblar ofta samlar damm,
även hemma hos kyrkoaktiva kristna. Läseriet blev kanske en historisk parentes i
tryckkonstens gryning. I dag finns så mycket annan litteratur, tv, film och hemsidor,
som låter sig läsas och ses med betydligt mindre huvudbry. Men visst skulle det vara
spännande att se vad som hände ifall fler av 2000-talets människor, som ju är en väldigt
tolkningsmedveten och öppensinnad generation, tog sig för att använda de bångstyriga
bibeltexterna som en livstolkande tillgång som kan bli ett gudomligt tilltal. ¶
kanske tråkig, kanske ljuvlig, kanske problematisk. Men så händer det — ur bibeltexten
kommer inte bara ord utan ett gudomligt tilltal. Texten skär in i läsarens liv och blir
Guds ord. Augustinus av Hippo (354—430), till exempel, visste varken ut eller in i sitt liv
när han en dag läste två versar ur Romarbrevet:
Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med
otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha
inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Rom 13:13-14)
För de flesta av oss framstår denna text som en osannolik befriare, men för Augustinus
blev orden en förlösande kallelse till ett annat liv. Tilltalet i texten löste hans livs-kris.
Gråt, oro och tvivel blev till inre ljus, lugn och tillit.
Många kristna har genom historien försökt hitta sätt att läsa Bibeln där texten kan
bli ett gudomligt tilltal. Origenes (184—253) hade en närmast sakramental syn på
bibelläsningen. Den som lyssnar till ordet möter Guds nåd, precis som den som tar emot
nattvarden, menade Origenes. Benediktiner-munkar utövade under medeltiden (och än
i dag) lectio divina (andlig läsning), daglig bibelläsning under bön. Därefter mediterade
de över texten, bad, och avslutade med ordlös kontemplation inför Gud. Målet med
denna typ av bibelläsning är inte skarpsinnig analys, utan att bibelordet ska bli Guds
levande ord till lyssnaren. Ignatius av Loyola (1491—1556), grundaren av Jesuiterna,
uppmanade jesuitmunkar att använda sin fantasi för att gå in i bibelberättelsens värld
och måla upp den i sitt inre för att bättre förstå textens alla dimensioner. Den som läste
upp texten för de andra munkarna skulle läsa texten stillsamt, närmast tråkigt, för att
ge utrymme åt Gud. Genom att reflektera över texten förändras vi så att vi reflekterar
texten, menade Ignatius. Vårt tankesätt marineras av Bibelns tankemönster så att våra
sätt att handla i vardagen förändras. En liknande tanke ligger bakom Bibliodrama,
en bibelläsningsmetod med rötter i 1970-talets Tyskland, där en grupp gestaltar
bibeltexter tillsammans på olika sätt för att hitta textens tilltal och djup.
Ungefär samtidigt som Ignatius av Loyola förespråkar sin bibelläsning hävdar Martin
Luther (1483—1546) att skriften allena ska vara rättesnöre för den kristna läran.
Även Luther hade upplevt hur bibeltexten kan bli Guds befriande tilltal. När han
studerade Romarbrevet 1:17 i sin kammare insåg han att ”Guds rättfärdighet” inte är
den rättfärdighet som Gud kräver utan den rättfärdighet som han ger, en insikt som
befriade honom från rädslan att fördömas. (Bibel 2000 översätter ”Guds rättfärdighet”
med ”rättfärdighet från Gud” i Luthersk anda.) Inte desto mindre är det inte det
personliga gudomliga tilltalet som dominerar Luthers bibelutläggning. Snarare försökte
han, och ännu mera den lutherska kyrkan efter honom, med intellektuell möda diskutera
vilka kristna dogmer som Bibeln skulle anses ge stöd för.
Även den tidiga bibelforskningen (1700-talet och framåt) siktade mot att fastställa vad
man ansåg var textens enda legitima mening — den ursprungliga, det som författaren
avsåg. Samma strävan efter att förstå textens enda rätta betydelse kännetecknade även
bibeltrogen och fundamentalistisk bibeltolkning runt förra sekelskiftet. Sökandet efter
en enda sann betydelse i texten gick före sökandet efter det gudomliga tilltal som texten
kan ge i bibelläsarens liv.
Som bibelforskare anstränger jag mig dagligen för att förstå texten i sitt historiska
sammanhang, men att fastställa en ursprungsbetydelse (i den utsträckning det nu är
möjligt) kan dock inte vara slutpunkten om texten ska kunna bli ett ord från Gud till oss.
Det var först när boktryckarkonsten utvecklats så långt att Bibeln blev rimligt billig att
trycka som en vanlig arbetare eller bonde hade möjligheten att låta bibelläsandet bli
ett tilltal från Gud. Fram till och med 1800-talet var bibeltexten inte tillgänglig för de
allra flesta människor. Men när Bibeln blev möjlig att köpa så satte folk i stugorna igång
med att läsa på sätt som låg helt utanför den etablerade kyrkans kontroll. En fullständigt
fascinerande tolknings-
revolt utbröt när det så kallade ”läseriet” blev en folkrörelse under 1800-talet. Många
präster anklagade läsarna för att vara förryckta. Andra präster, såsom Anders Wiberg
(som med tiden blev baptist), såg läsarna som sina andliga fränder. Många sätt att
använda Bibeln bland läsarna var ganska naiva. Vanan att söka Guds ledning genom
att ta tumversar och den i så många kristna hem populära ”mannaskål-en” (en skål
med små lappar med bibelord som man kunde dra slumpmässigt) är bara exempel på
bibelläsningsmetoder som emellanåt kunde leda till högst tveksamma resultat. Men mitt
i allt detta fanns det också mycket klokhet och många lärde känna Gud på ett nytt sätt
genom att brottas med texterna själva istället för att bara låta prästen servera färdiga
tolkningar.
Så här i början av 2000-talet visar tillgänglig statistik att våra biblar ofta samlar damm,
även hemma hos kyrkoaktiva kristna. Läseriet blev kanske en historisk parentes i
tryckkonstens gryning. I dag finns så mycket annan litteratur, tv, film och hemsidor,
som låter sig läsas och ses med betydligt mindre huvudbry. Men visst skulle det vara
spännande att se vad som hände ifall fler av 2000-talets människor, som ju är en väldigt
tolkningsmedveten och öppensinnad generation, tog sig för att använda de bångstyriga
bibeltexterna som en livstolkande tillgång som kan bli ett gudomligt tilltal. ¶
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR