Två frågor kan ställas: I vilken mening vill Equmenia-kyrkan vara kyrka? I vilken mening är Equmeniakyrkan kyrka? Vi kan ha en teoretisk uppfattning om vad vi vill vara men visar i praktiken vad vi är.

Om vi lämnar sakfrågan ställer dock ärendets hantering den långt viktigare frågan kring hur vi når fram till våra beslut. Om man renodlar rymmer vår tradition minst fyra olika beslutsmodeller. Formellt eller informellt går vi in i olika roller och anpassar oss ömsesidigt efter beslutsmodellernas konventioner. Vi är dessutom vana att smidigt växla mellan dem. Ibland använder vi dem parallellt.

En beslutsmodell är folkrörelsekyrkan. Här förväntas en handläggare förankra kommande beslut genom att i förväg efterfråga församlingarnas mening. Sedan fattas ett välgrundat beslut.

En andra beslutsmodell kan kallas ämbetskyrkan. Vi överlåter åt våra kyrkoledare att fatta beslut utifrån deras kännedom om sakernas förhållande.

En tredje beslutsmodell är teologkyrkan. Vi överlåter beslutet åt dem som har det kvalificerade kunnandet.

En fjärde beslutsmodell är marknadsföringskyrkan. Några försöker sälja in ett budskap och andra väljer om de köper det eller ej.

Det är när vi inte vet på vilken spelplan vi finns eller när vi bryter de oskrivna beslutsmodellerna som oro och kritik väcks, exempelvis i frågor kring ordination och gudstjänstklädsel. Här behöver vi bli tydligare kring hur vi agerar och på vilket mandat vi beslutar.

Vi behöver som kyrka nå fram till en femte beslutsmodell, som vi kan kalla samtalskyrkan. Då förlägger vi medvetet våra beslut till samtalet i bredare bemärkelse. Vår kallelse som kyrka är att existera i dialog, att avvisa beslutsmodeller som talar om vinnare, förlorare eller färdiga lösningar. I en samtalskyrka har ingen sista ordet. Equmeniakyrkan är långt ifrån färdig, vi har en tydlig riktning.