Rättsväsende

Besegra barbariet med respekt

Människor som går IS ärenden är fega kräk, som gjort sig skyldiga till ofattbara grymheter. Ändå behandlar vi Akilov med respekt. Så besegras terrorn.

I religionens värld är frågan om ondskans existens ständigt närvarande. Med Förintelsen var det som att självaste helvetet öppnat filial mitt ibland oss och genom Islamiska staten har ett nytt skräckvälde spridit skräck och ond bråd död.

IS eller Daesh (ur arabiskans ord för att trampa sönder eller förgöra) har utropat ett världsomfattande kalifat med politisk auktoritet över alla världens muslimer. Samtidigt avrättar man shiamuslimerna och tvingar sunnimuslimer till sin egna förvridna tolkning av Koranen. Där deras svarta fanor vajar knuffas människor ner från höga hus, andra bränns levande i burar och när barbariet blir som naknast korsfäster de barn.

Det är till dessa barbarier som ett antal ungdomar från svenska förorter lånat sin kropp och handling. Den ofattbara grymhet som dessa ungdomar gör sig skyldiga till kan aldrig någonsin ursäktas av varken utanförskap, radikalisering, diskriminering eller fattigdom. De är inga modiga gossar eller gudfruktiga martyrer utan fega kräk.

Samma sak gäller de människor som genom terrorattacker ger sig på oskyldiga i och utanför Europa. Det gäller mördarna som avrättade pater Jacques Hamel i Normandie, det gäller de som mördade våra barn under en Ariana Grande-konsert i Manchester och det gäller Rakhmat Akilov som i torsdags fick sin dom.

Om Sverige hade praktiserat IS egen rättskipning Qisas (blodshämnd), hade Akilovs dagar i detta liv varit räknade. Med så många offer som han bär på sitt samvete hade principen öga för öga och tand för tand inte lämnat mycket kvar av hans kropp. Men vi är inte som Akilov, vi är inte som terroristerna. Mot deras barbari står vårt rättssamhälle. När han körde lastbilen genom Stockholms mest folktäta stråk Drottninggatan, kände han inte människorna han mördade. Han visste inte deras namn, inte deras drömmar och inget om deras liv. För Akilov handlade det om att blint slå för att skapa så mycket skräck och död som möjligt. Så ser terrorismens väsen ut.

Vi gör precis tvärtom. I rättegången mot Akilov har domstolen i detalj gått igenom allt som hände. Varje offer har fått sitt individuella fall prövat, varje vittne har hörts och varje bevis har värderats var för sig. Akilov själv har behandlats som den misstänkte han är men med den respekt och integritet som varje människa äger som en födslorätt oavsett vem man är eller vad man gör. Så ser rättsäkerhetens väsen ut.

Resultatet blev livstids fängelse för fem mord och 119 mordförsök, framkallande av fara och terrorbrott. Dessutom dömdes Rakhmat Akilov till permanent utvisning där han aldrig får återvända till Sverige. Medan han sitter och tynar bort i sin cell kommer våra liv fortsätta liksom kampen mot fundamentalism och terror. Vi gör det för dödsoffren Ebba Åkerlund, 11, Lena Wahlberg, 69, Maïlys Dereymaeker, 31, Chris Bevington, 41, och Marie Kide, 66, och för deras anhöriga och vi gör det tillsammans. På så vis kommer vår samhällsordning och vår humanism besegra terrorn och barbariet igen och igen.

  • 2 Kommentarer

  • Lägg till ny kommentar
  • Thorsten Schütte

    Mycket bra skrivet, Philip! Och det är glädjande att Akilov precis som Breivik avstår från att överklaga (liksom åklagaren) vilket besparar anhöriga och offer pinan av en ytterligare rättegång.

  • Sven Andersson

    När vår kyrkas tidning, Sändaren, i sin ledare kallar “människor”, äldre som unga, “fega kräk” - ett känt retoriskt knep att avhumanisera andra - blir jag bekymrad och vädjar på det bestämdaste att den vårdar sin tunga, den lem som är “en liten eld” som “kan sätta en hel skog i brand“ (Jak 3:5)
    Låt oss göra allt vad vi kan för att värna det viktiga arv som Jesus Kristus representerar och som gör oss till kristna: ett passionerat icke-våld.
    Om Rakhmat Akilov eller någon IS/Daesh-anhängare är din fiende är du som kristen likväl kallad att älska:
    “Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner.“ (Matt 5:44f)
    Så säger Jesu bergslag - Guds rikes lag.
    Det är ingen lätt väg att gå, men ett litet första steg kunde vara att vi slutar kalla andra människor “fega kräk” - det borde vi klara.
    Får vi önska att Sändarens kristna ledare har det som en målsättning?
    Vad vår värld behöver är knappast mer demonisering eller demagogi utan mer diplomati.
    Vad vår kyrka behöver är knappast fler dueller utan fler dialoger.
    Så hur vore det om vi kristna hade det som en målsättning?
    Skulle det kunna föra oss ett steg närmare fred?!