Egentligen hade jag lagt ner pennan och beslutat mig för att sluta skriva i Sändaren. Men min vän Anders Jonåker skriver i Sändaren (40/2017) en artikel om Eqmeniakyrkan och Martin Luther som nog behöver kompletteras.  Hans artikel har många intressanta  och värdefulla synpunkter men historieskrivningen haltar betänkligt.  Problemet fångas i en enda mening i Jonåkers artikel: ”Alla var vi lutheraner en gång”. Så var det inte. I Sändaren har historien förvanskats just i den här riktningen upprepade gånger.

Låt oss slå fast att den metodistiska och den baptistiska väckelsen aldrig var del av den lutherska traditionen, varken internationellt eller eller i Sverige. Visst, stora grundläggande delar av det lutherska tänkandet delades och delas också av baptister och metodister inom den svenska frikyrkorörelsen men avgörande teologiska skillnader tvingade fram ett radikalt avståndstagande Kanske kunde vi också behöva tänka igenom det faktum att den baptistiska kyrkorörelsen utanför Equmeniakyrkan i dag har cirka 50 000 fler medlemmar än Equmeniakyrkan. (Pingst och Evangeliska frikyrkan har tillsammans cirka 120 000 medlemmar.) Jag bifogar en fråga till kyrkostyrelsen så här i förbifarten: Hur arbetar ni för ekumeniken med dessa samfund?

Jonåker skriver att baptisterna ursprungligen var lutheraner, och tydligen mera lutherska än Svenska kyrkans prästerskap: ”Baptister protesterade tidigt mot präster som inte gav akt på bekännelseskrifterna. Kyrkan var inte luthersk nog!”. Knappast rätt historieskrivning! Hur djup motsättningen var förstår man när man  när man ser att baptisterna i lagtexterna benämns ”främmande trosbekännare”.

Luther, Zwingli och Calvin var inte de enda reformatorerna. Vid sidan av dem  fanns många högutbildade och framstående baptistiska ledare. Den anabaptistiska rörelsen var emellertid starkt pacifistisk med påföljd att  döparna dödades i tusental. Mest kända är Baltasar Hubmeier (bränd till döds av den katolska kyrkan 10 mars 1528. Tre dagar senare dränktes hans hustru Elisabeth), Michael Sattler  (bränd av katolska kyrkan 1527, hans medföljare avrättades med svärd, hans hustru och andra kvinnor dränktes),  Felix Manz dränktes 1527 tillsammans med flera baptister framför rådhuset i Zürich på Zwinglis order. Tusentals andra dödades både av protestanter och katoliker. Många flydde för sina liv. Mennoniterna, the Amish people, och the Hutterites i USA är komna ur denna frikyrkorörelse. I dag finns ca 1,6 miljoner  anabaptister som härstammar från reformationstiden kvar.

Luther hårdnade  alltmer sin attityd mot anabaptisterna. I mars 1530 godkände han dödsstraff för dem.1536 skrev han under ett dokument som förklarade att anabaptister skulle avrättas, inte för att de var våldsamma utan för att deras plan var att förändra kyrkan, staten och samhället. Augsburgska bekännelsen fördömer döparna gång på gång: ”De (undertecknarna) fördöma vederdöparna, som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet. ”De fördöma vederdöparna, som påstå, att de en gång rättfärdiggjorda icke kunna förlora den helige Ande…”   ”De fördöma vederdöparna, som förbjuda de kristna att befatta sig med dessa borgerliga uppgifter.” (Här gäller till exempel vapenbruk:)

Till Sverige kom 1830 metodistpastorn George Scott för att leda och själavårda den skara metodister som kommit till Sverige för att arbeta i Samuel Owens ångmaskinsfabrik. En väckelse startade och snart kom vanliga svenska medborgare in i gruppen.  Metodistkyrkan uppstod alltså inte inom Svenska kyrkan. Scott utvisades ur landet 1842. I rörelsen kring Scott fanns bland andra C O Rosenius, som startade EFS, och de blivande baptistledarna F O Nilsson, bröderna Palmqvist, och Anders Wiberg.

En grupp läsare i Scotts krets upptäckte snart Nya testamentets lära om omvändelse och dop. Den första baptistförsamlingen grundades 1848 då 8 personer  döptes av den danske pastorn Förster i Vallersvik, Frillesås. Baptismen har inte sitt ursprung inom Svenska kyrkan.

Baptisterna i Sverige utsattes för svår förföljelse från statskyrkan, bötesstraff, fångenskap, landsförvisning, yrkesförbud, förnedring.  Ett exempel: en döpare i Orsa tvingades stå på knä i kyrkans i mittgång under hela högmässan. Luthers termer sola fide (tron allena) gällde bara den trodde som Luther. Satsen sola scriptura (skriften allena) gällde bara för den som tolkade skriften som Luther. 

Sorgligt nog känner man ibland än i dag av kylan mellan baptismen och Svenska kyrkan. Svenska kyrkan kan tills vidare inte i något avseende avvika från Augsburgska bekännelsen. Många baptister erkänner inte barndopet som ett giltigt dop. Skillnader föreligger fortfarande i synen på ämbete och nattvard.  Det ekumeniska arbetet måste fortsätta.

Visst är den baptistiska grenen, liksom den metodistiska, liten inom Equmeniakyrkan. Men det ger inte samfundet eller enskilda rätt att negligera, eller förvanska historien.