Att få blomstra på liv och död

Just nu pågår viktiga samtal om bildning, lärande och kyrkans uppdrag i lite olika sammanhang. Detta i ljuset av att det blev ett nej till samgående mellan studieförbunden Bilda och Sensus. Bilda söker framtiden och vi som kyrka och medlemsorganisation går med. 

Samtalen berör många nivåer. Dels handlar de om samtiden, dels om kyrkans roll —  visavi samtiden men också visavi de olika institutioner som har fötts ur den, dels vad kristen tro är, dels vad bildning är. Inte minst handlar de om kyrkans oförmåga att gå in i samtidens kamper och utmaningar med budskapet om fred (i dess rätta och bredaste mening). Jag vill därför hävda att grundfrågan är:

Vilka rop i vår samtid måste vi som kyrka svara på och hur ska vi bäst svara på dem?

För den samtida diskussionen, sammanfattad i frågeställningar kring vad kyrkan vill med sitt studieförbund och påståenden som att studieförbundet inte har förstått den postsekulära möjligheten att som kristen (sic!) bildningsorganisatör ta plats i samhället på helt nya sätt, handlar i grunden om just detta. Jag anser det är kyrkans undfallenhet som är grundfrågan.

Det är klart att det finns ett ”kristet” bildningsperspektiv. Därmed inte sagt att ett studieförbund ska vara kristet, eller ens kan vara det. Däremot kan det vila på kristen grund. Men bildning är vad kristen tro handlar om, att varje människa är skapad till Guds avbild, till att bli lik Gud och leva i gemenskap med Gud, andra människor och med resten av skapelsen (1 Mos 1). Jesus kom för att påbörja återställelsen av skapelsen. Att vara kristen är att försöka bli lik Kristus, att låta sig formas av Gud till allt större bild-likhet (Rom 8:29)

I detta finns också svaren på vad ”kristen” bildningssyn handlar om, nämligen förbindelse, försoning, fred. För den vi ska likna är vår fred (Ef 2:14) och den som ständigt sänder oss, säger att frälsning är fred (Luk 7:50) och att vi ska gå i fred. (I svenskan har vi två ord för det odelbara eirene i NT, shalom i GT). Varje gång Jesus säger ”gå i frid” (eirene), betyder det att gå i fred/frid (i Kristus som är vår fred) och med frid/fred (att göra fred, Matt 5:9).

Om vår samtids problem bottnar i separationen (djävulen, diabolos, ”den som kastar isär”), så är lösningen föreningen. Jesus Kristus är försoningen och föreningen av det andliga och det mänskliga. Jesus kom för att bryta alla skiljelinjer; mellan människor, människor och Gud samt mellan människor och resten av skapelsen. Jesus är mötesplatsen för Gud och människa, mänskligt och gudomligt. Att förenas med Kristus är att sändas med Kristus till hela den här världen, med allt vad den rymmer — för att mitt i kamperna, splittringen, oförsonligheten, rädslorna — gestalta gemenskap, enhet, försoning och fred (i ord om hopp, och handling). Som kristna är vi kallade att söka gemenskap och enhet. Då ska världen tro (Joh 17:21).

Därför var det självklart för mig att svara ”ja” till Sensus när de ville gå samman med Bilda. Jag satt då i Bildas förbundsstyrelse. Equmeniakyrkan var positiv till samgåendet. Det skulle varit ett ekumeniskt steg för kyrkorna att enas inom samma studieförbund. Detta vilade inte på en ”sekulär ekumenisk vision”, som det också sagts i debatten.

I Bilda ryms det kristna bildningsarbetet, även undervisningen, såsom respektive kyrka definierar den, men inte är identisk med. Det mest tydliga exemplet är gudstjänsten, som inte ryms inom studieverksamheten. I Bilda ryms de öppna samtalsforumen, rockbanden, språkcaféerna, körövningarna, liksom de livsnära samtalsgrupperna (vari bibelsamtalet kan vara en självklar del). Bildas bildningssyn är tunnare än kyrkornas, vill jag påstå, möjligen även bredare, ibland sammanstrålade. Bilda är underlättare och plattform för aktörer och medlemsorganisationer. Bilda är trygga rum, ibland livsviktiga, inte minst med sina profilområdeskompetenta, kärleksfulla konsulenter. För unga, i hip-hop-band och tjej-kill-grupper, är sammanhang, gemenskap, att få utvecklas och blomstra, på liv och död. Detta ligger självklart i linje med en ”kristen bildningssyn” — att formas till Guds avbild. Bilda möjliggör också livsviktiga mötesplatser och ger plattformar åt frågeställningar som kyrkan inte alltid gör.

Framförallt behöver vi sluta tänka att Bilda gör ”istället för” kyrkan, eller att ”kyrkan behöver ha nytta” av Bilda och att Bilda ska ”ge tillbaka” till kyrkan. I en alltmer komplex samtid behöver vi se hur vi samverkar, samspelar. Om kyrkans enda vara är mission, sändning, kan hennes enda fokus vara ”ut”, ofta ”med andra”.

Bilda samspelar i kyrkans egen bildning och formering, när medlemsorganisationen vill det. För Equmeniakyrkan handlar det bland annat att under 2015 ”samverka kring bibelundervisning om tro och liv” samt ”föra samtal om bistånd och mission i församlingarna.”

Bilda kan dock bli en ännu tydligare aktör i det offentliga samtalet. Om vår samtid är post-sekulär finns en ökad öppenhet för interaktion. Jag håller med debattörer som menar att Bilda än mer kan lyfta fram den kristna trons betydelse, genom sina plattformar. Bilda kan driva frågor starkare, utifrån riktlinjer som redan är givna. Frågor som demokrati, människovärde, mångfald, funktionsnedsättningar och klimat, ger svar på rop i vår samtid.

Framförallt är det förutsättningarna för bildning vi behöver diskutera. Vi behöver definiera önskvärd kunskap och visa på vägar som leder till emancipation (educatio). För utan det är det svårt att överhuvudtaget skaffa sig bildning.

Därför behöver vi i Bilda (alla vi medlemsorganisationer), fortsätta samtalet om bildningssyner. Eftersom bildning i kristen mening handlar om att vi alla ska bli det vi är tänkta att vara, Guds älskade avbilder, skapta till liv i frihet och fred, så finns det mycket kvar att göra.