Är det något kyrkan varit flexibel med så är det organisationsformen

Jag skulle vilja föreslå att det finns ett tredje alternativ som vi skulle kunna kalla ”horisontsammansmältning” eller ”reflektivt ekvilibrium”. När vår livserfarenhet möter Bibelns tankemönster sker en sammansmältning av vår förståelsehorisont med Bibelns. När vi reflekterar över bibelns texter i mötet med den verklighet vi befinner oss i skapar vi i ett ekvilibrium, det vill säga en sammanvägning av tradition (Bibeln) och situation (vår tid och våra liv). I denna process finns både möjlighet för bibeltexterna att utmana oss och för oss att fråga vad i bibeln som är centralt och perifert. Bibeltexten fungerar inte som en juridisk regelbok utan som en gudsandande kraft in i våra liv. Vårt ansvar som kyrka är att ta båda tradition och situation på djupaste allvar.

Nu till din mer konkreta frågeställning: Bör den nutida kyrkan ha bekännelse som kriterium för medlemskap eftersom Nya testamentet utan undantag har detta som kriterium? Att Nya testamentet intar en entydig hållning bör onekligen väga tungt (fast det går att diskutera hur entydig den är), men det finns fler faktorer måste vägas in.

När vi till exempel ser hur mycket lidande slaveri orsakar (situation), så väljer vi att låta vissa delar av bibeln (tradition), såsom rättvisa och att alla är Guds avbild, väga tyngre än andra i utformandet av en god kristen hållning. Samma vägning måste rimligen göras även vad gäller formella medlemskriterier. Är det någonting som kyrkan har varit flexibel med genom historien så är det just organisationsform och andra praktiska aspekter av församlingslivet.

Vi behöver reflektera över vilket medlemskapsbegrepp som bäst förverkligar Jesu vision för Guds rike och Paulus vision av kyrkan som Kristi kropp i vår tid. Ett bra medlemskapsbegrepp är en horisontsammansmältning av vår tids speciella omständigheter, vår frikyrkliga tradition, och evangeliet såsom det möter oss i bibeltexterna. Den reflektionen kanske delvis behöver genomföras på lokal nivå.