Efter fyra och ett halvt år som ledarskribent för Sändaren får jag tacka för mig. Jag har fått mycket uppmuntran och vänliga ord utmed vägen vilket naturligtvis varit oerhört värdefullt. Rabalder har väl endast uppstått två gånger. Det första var för några år sedan när jag ställde frågan om inte Equmeniakyrkans folkhögskolor borde avstå från tilldelade deltagarveckor till förmån för ortodoxa och muslimska folkhögskolor med tanken att dessa skulle vara ännu bättre på att stärka integrationen. Samtliga rektorer för Equmeniakyrkans folkhögskolor protesterade lite snarstucket i en gemensam insändare. Man kan väl säga att jag som folkhögskollärare inte förbättrade mina chanser att söka jobb just där.

Det andra tillfället var när jag i höstas beskrev ett plågsamt gudstjänstbesök. Syftet var att ifrågasätta självupptagna och oreflekterade gudstjänster i Equmeniakyrkan, men i och med att jag gjorde misstaget att ange ålder på en 70-årig gudstjänstledare kom vissa läsare att uppfatta det hela som åldersdiskriminering. Det var självupptagenheten och överhuvudtaget inte åldern som min kritik gällde, men nog är det intressant att enda gången jag lyckats få känslorna att svalla ordentligt bland Sändarens läsare är en misstolkad kritik mot 70-åringar.

Visst borde frågor om främlingsfientlighet, Sveriges plats i EU, teologiska språkpoliser och Equmeniakyrkans framtid vara betydligt mer angelägna frågor?