2012 – den kärleksfulla utmaningens år

Ännu ett år har passerat. Snart börjar man plita man på årsberättelsen i landets frikyrkoförsamlingar för att summera vad som ägt rum innanför kyrkans väggar och kanske även spegla lite vad som hänt i det samhälle man verkar i.
Vad har då kännetecknat det gångna året utanför kyrkans väggar? Kanske är det ordet ”vilsenhet” som bäst kännetecknar året både i det politiska och andliga landskapet.
2011 går till historien som ett år då ett antal länder i Europas närområde tillkämpat sig demokrati samtidigt som vi i Europa och även USA genomlider en djupgående demokratisk kris. Det vi upplever just nu, handlar inte bara om en oförmåga att hushålla med sina resurser i ett antal västländer. Bakom den finansiella krisen finns en politisk vilsenhet, en oförmåga att skapa en målbild för morgondagens samhälle. När det inte finns en politisk vision, blir gärna målbilden att behålla makten och då finns inte någon stark drivkraft för en sund rikshushållning. Snarare tvärtom.

Även om vi i Sverige har en ovanligt robust ekonomisk grund att stå på, är den politiska vilsenheten uppenbar. Det är lätt att häckla Håkan Juholt och socialdemokrat-erna för bristen på politiskt program för framtiden, men faktum är att bristen på visioner är ett generellt politiskt problem. Inte heller regeringspartierna klarar att förmedla vad man vill skapa för samhälle. Idag sägs 1,5 miljoner svenskar stå utanför arbetsmarknaden. Vi har en omfattande segregation. Delar av välfärdsbygget krackelerar inför våra ögon, men var finns lösningarna? Det är vilset i det politiska landskapet.
Detta återspeglas i den privata sfären. Många av dem som är sysselsatta, arbetar alldeles för mycket. Kraven på arbetsmarknaden skärps år från år. Samtidigt har vi höga ambitioner för vårt umgängesliv, vi ska motionera och äta rätt, vi ska fixa och ordna med vår bostad, vi ska försöka hålla ihop våra relationer och familjer och samtidigt ha lite tid för oss själva. Det är verkligen inte lätt att få ihop livspusslet!
Det andliga landskapet är extremt i Sverige, både i en historisk och global jämförelse. Internationella forskningsrapporter pekar på hur extremt individualistiska och extremt sekulariserade vi svenskar är. Denna kombination gör att var man och kvinna får söka sin egen livstro, bli sin egen livsfilosof eller teolog. Drivkraften att förstå livets djupdimensioner finns nog hos oss svenskar i samma grad som i vår omvärld. Skillnaden är att vi i Sverige inte har en karta i vårt sökande. Här är det vilset även i det andliga landskapet.

En av mina starkaste minnesbilder från 2011 är ett besök på nyandlighetens mässa Harmoni expo i Solna. 100-tals utställare — häxor, schamaner, spåmän med mera er-bjöd sina tjänster. Helande föremål, naturmediciner och andlighetskurser salufördes i en osannolik röra. Vilsenheten kan inte få en tydligare illustration. Och mitt i detta utbud fanns representanter för utbildningen BroBygge, denna fantastiska institution, med Noomi Tönnäng i spetsen och upprättade en Guds rikes ambassad mitt i sökarnas land med samtal, förbön och god andlig litteratur.
Man kan ju fråga sig hur mycket av allt detta som återspeglas i församlingarnas årsberättelser för 2011. Skriver man om sina insatser för att hjälpa människor att orientera sig i detta vilsenhetens Sverige? Finns där beskrivningar av hur man bistår människor som hamnat i utanförskap och fått en eroderad självkänsla? Finns det avsnitt om hur man möter det andliga sökandet? Gissningsvis får detta ett ganska begränsat utrymme.
Min egen erfarenhet är att många människor utanför kyrkan bär på en djup längtan att få tala om livet på ett seriöst sätt. En längtan efter samtal där ande, kropp och själ får finnas med. Öppna samtal utan pekpinnar och präktiga kulisser. Och man söker sig gärna till kyrkan för att få delta i sådana livsnära samtal. Här får Kristus sin naturliga kontext mitt i livet. Det finns i dag olika koncept för kurser och samtalsformer för samtal om livet. Det finns även modeller för hur man kan hjälpa långtidssjukskrivna och långtidsarbetslösa att återerövra sina liv, bland annat genom det sociala företaget Origo Resurs, som på bred ekumenisk bas arbetar med att utveckla material och koncept.

Det finns enorma möjligheter för landets församlingar. Det finns behov och längtan utanför kyrkväggarna som man kan få förmånen att möta. Ändå är det nog i ganska få församlingar som detta får stort utrymme i årsberättelserna. Och jag frågar mig varför.
Eftersom jag sedan flera år är engagerad i dessa frågor, har jag kommit att samtala med åtskilliga om detta, både pastorer och lekmän. Gång på gång har jag mött en frustration. Man skulle så gärna vilja att den egna församlingen mötte de behov som finns utanför kyrkväggarna. Man längtar efter en annan slags församling. Men man möter andra som vill ha söndagens gudstjänst, barn- och ungdomsarbete och lite omsorg om de äldre kanske. Sedan finns det inte utrymme för mer. Orken och engagemanget räcker inte.
Kanske är det läge för att göra 2012 till ett år för ”den kärleksfulla utmaningen”? Ett år då vi vågar dela vår längtan med varandra? Vågar ställa framtidsfrågorna på sin spets för att utmana utan att såra eller skrämma?

I dessa dagar hör det till att man ska knyta förhoppningar till bildandet av Gemensam framtid och visst hoppas jag att dess ledning utnyttjar möjligheten till att inspirera till nytänkande i dessa frågor. Men det finns också en risk att vi i församlingarna stannar upp och inväntar vad som ”ska hända” genom bildandet av den nya kyrkan. En samfundslednings möjligheter är begränsade. All utveckling sker genom engagerade människor i de lokala församlingarna.
Så låt oss hoppas att de årsberättelser som skrivs om ett drygt år och som beskriver församlingarnas utveckling under 2012, blir till reseberättelser om församlingarnas väg mot ökad relevans i ett i många avseenden vilset Sverige.

Bertil Forsberg